en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Så möts vi åter. Än en gång får jag omfamna din likbleka kropp och känna dess befriande kyla under mina darrande och svettiga händer. Återigen stirrar ditt skvalpande öga tillbaka in i mina. Och min av feber eldansatta blick får igen uppslukas av din hypnotiska närvaro. Och som den tysta vän du är står du stilla och tar emot allt jag ger dig. Gång efter gång tills min kropps sista skälvningar har upphört och jag ligger tårögd och med fuktig mungipa intill din trygga fot. Varsamt och ömt sköljer du bort mina fasor och gör dig beredd på att ännu en gång sitta vid min sida.

Tillsammans igen, min vän.

 

Jag var på gymmet igår för första gången på säkert 5 månader. Normalt brukar man ju vara rätt så ur form efter ett sådant långt uppehåll. Och jag är definitivt inget undantag. Jag är i ofantligt dålig form, vilket liksom är själva anledningen till att jag över huvud taget väljer att bevista denna späkelsens helgedom. Nä, det som fascinerar mig är att jag inte har mer ont i kroppen. Det borde jag ha. Så otränad som jag är borde jag ju rimligen få träningsverk av att bara dra passerkortet till kontoret.

Nu tänker ni säkert ”Men det ju bara för att du inte ansträngt dig tillräckligt”. Och jag tror ni har rätt i så fall. Men grejen är den att jag inbillar mig att jag verkligen gör det. Anstränger mig, alltså. När jag väl ligger där med näsan nerborrad i yogamattan som stinker en kombination av gammal svett och Hubba-Bubba så är jag övertygad om att jag inte klarar en sekund längre. Jag har tömt mig på kraft. Men det måste bara vara kroppen som bluffar.

Jag tror att min kropp är genetiskt kodad för att ge upp. Som en mänsklig motsvarighet till en Opossum. Det finns liksom ingen fighting spirit alls. Min smärttröskel måste vara extremt låg. Som en mattkant. Om mattan är ett A4-papper. Typ. Vid minsta signal på motstånd är det som om min kropp signalera smärta och stänger igen butiken. ”Nope, inga fler armhävningar för dig, gamle gosse. Det kan du fetglömma. Vi har redan lagt ut meddelande om blodsmak och spasmer på ryggmärgsexpressen. Ses på måndag!”.

Jag tror den bluffar. Kroppen alltså. Och nästa vecka tror jag att jag ska syna den, gaddämit! Jag gamblar med en pizza på SATS blankpolerade parkettgolv som insats. Träningsvärk, here I come.

Alltså, kalla mig konspiratorisk om ni vill men jag är banne mig övertygad om att min fru planerade att casha in på min livförsäkring idag. Vi skulle bara göra en mysig familjeutflykt, sa hon. Yeah, right! En dödsutflykt snarare. En dödsutflykt till Stenshuvud menade hon. En sån där dödsutflykt där man typ avlider ihjäl sig. Tills man dör av det. Vi tar med fika, sa hon. Jag och Johannes har bakat chakladbollar, sa hon. Vi kan äta dem på toppen, sa hon. Hela mossen var full med ugglor men jag anade dem inte.

Visst, vi kom till utsiktsplatsen på toppen. Det gjorde vi. Men räckte det?

Åh, ett stup! Kom Emil! Vi klättrar ner. Med barnen. Guuud vad mysigt!

Barnen var givetvis lyriska. Jag var inte lika lyrisk. De ville klättra och stojade fram och tillbaka som två ekorrar. Som ätit chokladbollar. Med amfetamin i.

Låt dem pröva sina vingar, sa min fru när jag ifrågasatte lämpligheten i låta barnen fara runt på klipporna. Hur ska de annars lära sig, sa hon. Vad exakt är det för lärdom vi vill lyfta fram här, tänkte jag. Hur det där ljuset i tunneln ser ut? Om man verkligen är 9 gram lättare när man bärs hem i svart säck? Jag bara undrar.

Sen skulle vi ner. Inte via vandringsleden från vilken vi tryggt kommit. Nä, utan ”ner” som i utför stupet. Min fru ville testa om man kunde ta östsidan ner. Och det är här jag börjar bli konspiratorisk. För min fru, Jenny ”Sherpan” Uttke, ropar att ”Jodå, här finns visst en stig! Kom nu!” Och om man vill kalla ett 60° brant ras av klippor och jord för stig, så visst…då var det väl en stig. En stig direkt till Nangijala. Visst.

Kom vi ner? Såklart inte. Nä, för ”stigen” tog visst slut enligt min fru. Så vi skulle vända och klättra upp igen. Jag lovar, jag har aldrig hållit så hårt i moder natur. Klippkanter, grästuvor, rötter, kvistar och jord. Jag hade allt under mina naglar. Flera gånger funderade jag över om jag skulle ringa räddningstjänsten eller om man kunde bli kopplad direkt till en begravningsbyrå.

Men vi kom upp till slut. Levande. Och yr av livslust brydde jag mig inte ens om att dölja att jag gömt två Toblerone i Jennys ryggsäck. Jag behövde fira! Pronto! Livet är för kort, liksom.

Det finns en anledning till att jag bor i Skåne. Platt mark klarar jag. Jag kan platt. Platt och jag funkar. Jag äter platt till frukost. Klättra utför stup…not so much.

Vill bara meddela Anders Borg att den plötsliga lilla pik på konsumtionskurvan som han säkert lade märke till idag inte bör leda till några förhastade slutsatser kring svenska ekonomins välbefinnande. Det var bara jag som råkade säga ”du kan väl köpa nått kul till allrummet” när frun var på Ikea. Det var slarvigt formulerat, jag vet. Det kommer inte upprepas.

Ok tjejen. Jag förstår hur du tänker. Blicken du gav mig efter att din bakdel fått en klatsch lämnade inget kvar att fundera över. Det var obehagligt tydligt att det inte var första gången du fått en klatsch på rumpan och att du hatade det lika mycket denna gång som de gånger det hänt förut.

Men jag lovar. Jag är inte någon slemmig, rosa, ölbefläckad Dressman-skjorta med öronen fulla av Skrillex och pilotglasögon i V-ringningen. Jag är inte en sådan som med två systemetpåsar i varje hand synar dig nerifrån och upp i kön till bankomaten. Verkligen inte.

Men min axelväska däremot. Den är ett riktigt jäkla pervo. Jag vet, jag borde göra mig av med den. Men eftersom jag inte hann förklara innan du knyckte på nacken och stegade ut ur tågvagnen så vill jag nu bara be om ursäkt för min sexistiska accessoar.

Låt säga att det finns en TV-serie som man följer. Lek med tanken att TV-serien till största delen skildrar tillverkningen av tunga droger och hur tillverkarna av dessa droger hamnar i den ena moraliska rävsaxen efter den andra. Tänk att det visas ganska explicita våldsscener. Ponera att en av alla scener skulle skildra dödsförloppet av en karaktär som får sin hals uppskuren med en mattkniv inför seriens huvudrollsinnehavare. Och förövaren tyst står bakom och håller upp offrets haka för att liksom se till att hålla det finna snittet öppet. Ponera det.

Om man då senare diskuterar denna scenen med, låt säga, sin fru under en middag. Och om då denna frun skulle prata om den scenen i termer som ”Det finns nått erotiskt inslag i det där” eller ”den typen av maktdemonstration kan vara kittlande”.

Skulle ni då inte hålla med om att det inte skulle vara konstigt om man blev lite nojig om ens fru senare vill planera ”att bara köra iväg någonstans” i helgen eller säger att hon kan bli ”fullständigt tokig” på ljudet från kylskåpet? Rent hypotetiskt, alltså?

Vid nattningen ikväll ville Johannes förklara för sin mor att han gillar både mamma och pappa. Men att vi har lite olika kvaliteter. Och tydligen är vissa egenskaper lite mer värdefulla än andra just nu.

Johannes: Jag gillar pappa också men kanske lite mer dig, mamma. För pappa håller på och dödar monster och sånt när han spelar Zelda. Du är lite mer Hello Kitty.

På nått sätt ringar han in kontrasten mellan mig och min fru ganska så träffsäkert, tycker jag.

Är det bara hos oss eller är det så att världens tillverkare av bordslampor har enats om en lömsk standard kring hur långt ner på sladden som strömbrytaren skall sitta? Ett avstånd som verkar vara optimalt anpassat så att den lilla jäkla knappen alltid befinner sig bakom en fakking krukväxt, dokumentsamlare eller nått annat fönsterbänkspynt.

Jag har en idé. Placera knappen DÄR LAMPAN ÄR, BITCHES!

Jag tänker börja skicka krukskärvor till typ Ikea, Ilva och andra bordslampedistributörer. Det är vad jag tänker göra. Efter att jag lugnat ner mig. Jodå, det ska jag minsann.

Jag blev nyss uppringd av en ivrig person från ett elbolag som nischat sig på s.k. ren el. Eftersom det där med el och energi är en rätt stor del av mitt yrke brukar jag ha för vana att lyssna på hur de försöker sälja in just deras avtal. Mest på skoj, liksom. För det mesta brukar försäljarna inte störa särskilt länge efter att man säger att man har ett bundet avtal. Men inte den här killen. Han ville verkligen göra mig en tjänst med sitt fantastiska avtal. Ett rörligt elavtal med el till inköpspris.

Jag: Fantastiskt, men jag har bundet avtal i ungefär ett års tid.

Killen: Jaha, men detta avtalet är det billigaste på marknaden just nu. Det är el till inköpspris.

Jag: Det har tyvärr ingen påverkan på min bindningstid är jag rädd.

Killen: Sen är det ju det här med miljövänligheten. Vi har faktiskt ett samarbete med Världsnaturfonden där vi just nu skänker pengar om du tecknar oss som leverantör.

Jag: Det är riktigt hyggligt av er. Men bortsett från den varma känslan inombords så förändrar det tyvärr ingenting.

Killen: Ok. Men vi skulle kunna teckna ett avtal som börjar gälla om ett år. Så behöver du inte göra någonting när avtalstiden löper ut utan du kan trygga din framtid nu.

Jag: Va?! Trygga min framtid? Hur menar du nu?

Killen: Ja, alltså. Vi har ju marknadens bästa pris just nu. Och då får du del av det erbjudandet direkt när ditt nuvarande avtal går ut och….

Jag: Ursäkta om jag avbryter nu men du säger ”bäst pris just nu” om ett avtal som gäller rörligt elpris. Och du vill att jag ska teckna det nu för att träda i kraft om ett år? Jag tror att ”just nu” tillsammans med ”om ett år” ger in fingervisning av hur dumt det låter i mina öron.

Killen: Alltså, du förstår inte. Erbjudandet är ju desamma om ett år. Vill du inte trygga din framtid?

Jag: Jo, men jag är rätt säker på att det är just det jag gör nu när jag hör hur du resonerar. Erbjudandet du försöker sälja gäller el till inköpspris, vilket ni inte är direkt ensamma om att försöka kränga. Avtalet reglerar ju ingenting gentemot andra bolags prissättningar. Och definitivt inte om ett år. Om jag vill basera mitt val på bästa pris just nu gör jag bäst i att göra den jämförelsen då – alltså om ett år.

Killen: Men om du dessutom gör nått bra för miljön så är väl det bra, eller hur?

Jag: Jo, det jättebra. Men nu känner jag att du inte riktigt lyssnar. Jag säger till dig att jag skulle vänta med att teckna ett eventuellt rörligt avtal tills jag närmar mig slutet av min avtalstid.

Killen: Jaha? Men om du redan nu…

Jag: Nej. Det är nu du ska säga ”Ok. Då kanske vi kan höras om ett år. Tack för att jag fick störa dig en stund. Ha en fortsatt trevlig kväll”.

Killen: Ok?

Jag: Ok. Jag kan börja då. ”-Tack för att du ringde!”

Killen: Jaja. Trevlig helg.

Jag: Good enough.

Snickers