en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Alltså, kalla mig konspiratorisk om ni vill men jag är banne mig övertygad om att min fru planerade att casha in på min livförsäkring idag. Vi skulle bara göra en mysig familjeutflykt, sa hon. Yeah, right! En dödsutflykt snarare. En dödsutflykt till Stenshuvud menade hon. En sån där dödsutflykt där man typ avlider ihjäl sig. Tills man dör av det. Vi tar med fika, sa hon. Jag och Johannes har bakat chakladbollar, sa hon. Vi kan äta dem på toppen, sa hon. Hela mossen var full med ugglor men jag anade dem inte.

Visst, vi kom till utsiktsplatsen på toppen. Det gjorde vi. Men räckte det?

Åh, ett stup! Kom Emil! Vi klättrar ner. Med barnen. Guuud vad mysigt!

Barnen var givetvis lyriska. Jag var inte lika lyrisk. De ville klättra och stojade fram och tillbaka som två ekorrar. Som ätit chokladbollar. Med amfetamin i.

Låt dem pröva sina vingar, sa min fru när jag ifrågasatte lämpligheten i låta barnen fara runt på klipporna. Hur ska de annars lära sig, sa hon. Vad exakt är det för lärdom vi vill lyfta fram här, tänkte jag. Hur det där ljuset i tunneln ser ut? Om man verkligen är 9 gram lättare när man bärs hem i svart säck? Jag bara undrar.

Sen skulle vi ner. Inte via vandringsleden från vilken vi tryggt kommit. Nä, utan ”ner” som i utför stupet. Min fru ville testa om man kunde ta östsidan ner. Och det är här jag börjar bli konspiratorisk. För min fru, Jenny ”Sherpan” Uttke, ropar att ”Jodå, här finns visst en stig! Kom nu!” Och om man vill kalla ett 60° brant ras av klippor och jord för stig, så visst…då var det väl en stig. En stig direkt till Nangijala. Visst.

Kom vi ner? Såklart inte. Nä, för ”stigen” tog visst slut enligt min fru. Så vi skulle vända och klättra upp igen. Jag lovar, jag har aldrig hållit så hårt i moder natur. Klippkanter, grästuvor, rötter, kvistar och jord. Jag hade allt under mina naglar. Flera gånger funderade jag över om jag skulle ringa räddningstjänsten eller om man kunde bli kopplad direkt till en begravningsbyrå.

Men vi kom upp till slut. Levande. Och yr av livslust brydde jag mig inte ens om att dölja att jag gömt två Toblerone i Jennys ryggsäck. Jag behövde fira! Pronto! Livet är för kort, liksom.

Det finns en anledning till att jag bor i Skåne. Platt mark klarar jag. Jag kan platt. Platt och jag funkar. Jag äter platt till frukost. Klättra utför stup…not so much.

2 KOMMENTARER
Gittan i Valje
april 12, 2014
ad

Känner med dej Emil. Utsätt dej inte för såna faror. Vill helst se dej levande!

Jennyfrugan
april 13, 2014
ad

Live U baby!

Skriv en kommentar