en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Vet ni vad polydaktyli är? Klart ni inte gör…för ni har ett liv och fördjupar er lite mer sällan i ett medicinsk fenomen som bara drabbar ca 0.005% av vår befolkning, än vad somliga gör. Och somliga i det här fallet är jag. Så tillåt mig berätta att polydaktyli (försök säga det snabbt några gånger om du kan) är en missbildning som innebär extra fingrar och tår. Vanligast är ett extra finger eller en extra tå. Fascinerande! Jag vet inte i vilken utsträckning detta innebär en plåga för den det drabbar. Så jag sökte lite bland diverse forum och för det mesta verkar man relativt obekymrade…ja, en del är riktigt stolta över att vara en av de ”selective few”.

Jag vill ju helst inte trampa på några av de tolv tårna men kan inte låta bli att fundera över hur detta skulle kunna påverka vardagen för en person med polydaktyli. Jag tänker först och främst på när man lär sig räkna. Jag fick lära mig räkna på fingrarna när jag var liten. Ett extra finger kunde varit sjukt bra att ha, tänker jag. Men det finns säkert situationer där det möjligen blir lite knepigare. Ta vigselringen som exempel. Ska den sitta på andra fingret från höger eller på fjärde från vänster? Eller låt säga att en idiot i en Mitsubishi kör om på insidan på E6:an. Då vill man ju kunna ge idioten mittenfingret. Hur gör man om man har två? Jag saknar lite tydlighet här och tänker naturligtvis inte på mig själv utan på de människor som trots sina stolta gelikar ändå lider i det tysta. Kan vi ha standarder för storleken på våra köksöar så…

High Six på det?

Kära bloggen,
Vi har ju pratat om det här så många gånger nu. Det här måste bara få ett slut. Det är inte okej längre. Vi vet ju, både du och jag, hur det här kommer sluta. Att payback-timmen inte kommer nu, utan kl 07.00 imorgon.
Ändå sitter vi här.  Du och jag igen. I midnattstimmen. Denna gång skrivandes på samfällighetsföreningens stadgar till kulissen av en tyst och konstnärlig skildring av indiska textilarbetares duschvanor på SVT2.
Det här är sorgligt. Det är destruktivt. Och det är fan inte okej. Inte nånstans.

Simply The Best spelas ganska högt i bilen. Jag har fått feeling och tar i så halspulsådern skulle ha synts från månen. Ett ljummet försök till intresse för själva musiken anas från Rasmus i baksätet. Jag misstänker visserligen att det eventuellt rör sig om ett försök att få mig sluta sjunga. Jag vill vara tydlig med att det är jag själv som väljer ordet ”sjunga”, trots att somliga INTE vill använda just det ordet för min musikaliska genialitet. Och med somliga menar jag Nord- och Sydkorea i baksätet. Men strunt i det nu.

(Med illa dolt ointresse) -Pappa? Vem är det som sjunger?

-Tina Turner.

-Va?

-TINA TURNER!!!

-VA?!!

(Johannes lägger sig i med en 8-årings självförtroende) -Pappa sa att det är Ninja Turtles.

Jepp. Muterade sköldpaddor. Låter rimligt, Per Sinding-Larsen. 

Så…vad har hänt sedan sist? Jo, en hel del faktiskt. En del bra grejer. En del dåliga grejer. En del riktigt jävla pissdåliga grejer. Skilsmässa var en sådan grej. Men på den här bloggen fokuserar vi helst på andras tillkortakommanden och skratt och gags på andras bekostnad. Om det slinker med ett och annat självironiskt inlägg, ja då får jag väl bjuda på det. Ni som hängt med från början fattar vad jag menar. Flams och trams, ni vet.

Idag har jag tagit ungarna till min gamle paps för vi ska sätta fyr på någonting. Det är något oklart vad vi ska tutta på men jag känner att det kanske kan kvitta. För det har utlovats både korv och tilltugg och då spelar det inte mig någon roll om det så blir ett dagis. Och nere på ICA hade de lösgodis för 39.50kr/kg och då är det typ brottsligt att inte överdriva. Så jag köpte en hink med blandade sockerbomber och gav till ungarna. För jag är en bra förälder.

Så… Lösa boliner, eld och sockerfyllda småttingar. Jag har svårt att se vad som skulle kunna gå snett. Tänt vare här!

På allmän begäran tänkte jag ge mig på ett nytt försök att sparka liv i den här gamla bloggen. Okej okej …med allmän menar jag egentligen en enda person. En person, vi kan kalla hen för ”Linda”, tyckte att jag var dum i huvudet om jag inte började skriva igen. Jag tycker ”Linda” kan vara lite dum i huvudet själv som tjatat så förbannat. Men visst…jag gör väl ett försök då. Inte så mycket för att jag känner för det utan mest för att ”Linda” är litegrann utav en ”in your face-person”. Och det är naturligtvis inget fel i det…om det var någon annans fejs.

Hur som helst…då kör vi väl igång då. Igen.

Åh, en grej till. ” Linda” sa att alla stora genier använder svordomar relativt ofta. Jag har tyvärr inte hittat någonting som styrker hens påstående utan misstänker att det hela är en ursäkt för ”Lindas” flagranta användande av dessa ord. Men jag tänker chansa så håll för öronen. Eller ögonen. Äh.