en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag var på gymmet igår för första gången på säkert 5 månader. Normalt brukar man ju vara rätt så ur form efter ett sådant långt uppehåll. Och jag är definitivt inget undantag. Jag är i ofantligt dålig form, vilket liksom är själva anledningen till att jag över huvud taget väljer att bevista denna späkelsens helgedom. Nä, det som fascinerar mig är att jag inte har mer ont i kroppen. Det borde jag ha. Så otränad som jag är borde jag ju rimligen få träningsverk av att bara dra passerkortet till kontoret.

Nu tänker ni säkert ”Men det ju bara för att du inte ansträngt dig tillräckligt”. Och jag tror ni har rätt i så fall. Men grejen är den att jag inbillar mig att jag verkligen gör det. Anstränger mig, alltså. När jag väl ligger där med näsan nerborrad i yogamattan som stinker en kombination av gammal svett och Hubba-Bubba så är jag övertygad om att jag inte klarar en sekund längre. Jag har tömt mig på kraft. Men det måste bara vara kroppen som bluffar.

Jag tror att min kropp är genetiskt kodad för att ge upp. Som en mänsklig motsvarighet till en Opossum. Det finns liksom ingen fighting spirit alls. Min smärttröskel måste vara extremt låg. Som en mattkant. Om mattan är ett A4-papper. Typ. Vid minsta signal på motstånd är det som om min kropp signalera smärta och stänger igen butiken. ”Nope, inga fler armhävningar för dig, gamle gosse. Det kan du fetglömma. Vi har redan lagt ut meddelande om blodsmak och spasmer på ryggmärgsexpressen. Ses på måndag!”.

Jag tror den bluffar. Kroppen alltså. Och nästa vecka tror jag att jag ska syna den, gaddämit! Jag gamblar med en pizza på SATS blankpolerade parkettgolv som insats. Träningsvärk, here I come.