en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Så möts vi åter. Än en gång får jag omfamna din likbleka kropp och känna dess befriande kyla under mina darrande och svettiga händer. Återigen stirrar ditt skvalpande öga tillbaka in i mina. Och min av feber eldansatta blick får igen uppslukas av din hypnotiska närvaro. Och som den tysta vän du är står du stilla och tar emot allt jag ger dig. Gång efter gång tills min kropps sista skälvningar har upphört och jag ligger tårögd och med fuktig mungipa intill din trygga fot. Varsamt och ömt sköljer du bort mina fasor och gör dig beredd på att ännu en gång sitta vid min sida.

Tillsammans igen, min vän.

 

Jag var på gymmet igår för första gången på säkert 5 månader. Normalt brukar man ju vara rätt så ur form efter ett sådant långt uppehåll. Och jag är definitivt inget undantag. Jag är i ofantligt dålig form, vilket liksom är själva anledningen till att jag över huvud taget väljer att bevista denna späkelsens helgedom. Nä, det som fascinerar mig är att jag inte har mer ont i kroppen. Det borde jag ha. Så otränad som jag är borde jag ju rimligen få träningsverk av att bara dra passerkortet till kontoret.

Nu tänker ni säkert ”Men det ju bara för att du inte ansträngt dig tillräckligt”. Och jag tror ni har rätt i så fall. Men grejen är den att jag inbillar mig att jag verkligen gör det. Anstränger mig, alltså. När jag väl ligger där med näsan nerborrad i yogamattan som stinker en kombination av gammal svett och Hubba-Bubba så är jag övertygad om att jag inte klarar en sekund längre. Jag har tömt mig på kraft. Men det måste bara vara kroppen som bluffar.

Jag tror att min kropp är genetiskt kodad för att ge upp. Som en mänsklig motsvarighet till en Opossum. Det finns liksom ingen fighting spirit alls. Min smärttröskel måste vara extremt låg. Som en mattkant. Om mattan är ett A4-papper. Typ. Vid minsta signal på motstånd är det som om min kropp signalera smärta och stänger igen butiken. ”Nope, inga fler armhävningar för dig, gamle gosse. Det kan du fetglömma. Vi har redan lagt ut meddelande om blodsmak och spasmer på ryggmärgsexpressen. Ses på måndag!”.

Jag tror den bluffar. Kroppen alltså. Och nästa vecka tror jag att jag ska syna den, gaddämit! Jag gamblar med en pizza på SATS blankpolerade parkettgolv som insats. Träningsvärk, here I come.

Alltså, kalla mig konspiratorisk om ni vill men jag är banne mig övertygad om att min fru planerade att casha in på min livförsäkring idag. Vi skulle bara göra en mysig familjeutflykt, sa hon. Yeah, right! En dödsutflykt snarare. En dödsutflykt till Stenshuvud menade hon. En sån där dödsutflykt där man typ avlider ihjäl sig. Tills man dör av det. Vi tar med fika, sa hon. Jag och Johannes har bakat chakladbollar, sa hon. Vi kan äta dem på toppen, sa hon. Hela mossen var full med ugglor men jag anade dem inte.

Visst, vi kom till utsiktsplatsen på toppen. Det gjorde vi. Men räckte det?

Åh, ett stup! Kom Emil! Vi klättrar ner. Med barnen. Guuud vad mysigt!

Barnen var givetvis lyriska. Jag var inte lika lyrisk. De ville klättra och stojade fram och tillbaka som två ekorrar. Som ätit chokladbollar. Med amfetamin i.

Låt dem pröva sina vingar, sa min fru när jag ifrågasatte lämpligheten i låta barnen fara runt på klipporna. Hur ska de annars lära sig, sa hon. Vad exakt är det för lärdom vi vill lyfta fram här, tänkte jag. Hur det där ljuset i tunneln ser ut? Om man verkligen är 9 gram lättare när man bärs hem i svart säck? Jag bara undrar.

Sen skulle vi ner. Inte via vandringsleden från vilken vi tryggt kommit. Nä, utan ”ner” som i utför stupet. Min fru ville testa om man kunde ta östsidan ner. Och det är här jag börjar bli konspiratorisk. För min fru, Jenny ”Sherpan” Uttke, ropar att ”Jodå, här finns visst en stig! Kom nu!” Och om man vill kalla ett 60° brant ras av klippor och jord för stig, så visst…då var det väl en stig. En stig direkt till Nangijala. Visst.

Kom vi ner? Såklart inte. Nä, för ”stigen” tog visst slut enligt min fru. Så vi skulle vända och klättra upp igen. Jag lovar, jag har aldrig hållit så hårt i moder natur. Klippkanter, grästuvor, rötter, kvistar och jord. Jag hade allt under mina naglar. Flera gånger funderade jag över om jag skulle ringa räddningstjänsten eller om man kunde bli kopplad direkt till en begravningsbyrå.

Men vi kom upp till slut. Levande. Och yr av livslust brydde jag mig inte ens om att dölja att jag gömt två Toblerone i Jennys ryggsäck. Jag behövde fira! Pronto! Livet är för kort, liksom.

Det finns en anledning till att jag bor i Skåne. Platt mark klarar jag. Jag kan platt. Platt och jag funkar. Jag äter platt till frukost. Klättra utför stup…not so much.

Vill bara meddela Anders Borg att den plötsliga lilla pik på konsumtionskurvan som han säkert lade märke till idag inte bör leda till några förhastade slutsatser kring svenska ekonomins välbefinnande. Det var bara jag som råkade säga ”du kan väl köpa nått kul till allrummet” när frun var på Ikea. Det var slarvigt formulerat, jag vet. Det kommer inte upprepas.