en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Snickers

Så. Julen är förbi och igår var det första dagen som jag var tillbaka på kontoret. Eftersom jag inte helt ville förstöra den första dagen på jobbet så tog jag bilen istället för tåget. Mission accomplished. Men idag är det tisdag och det är pendlar-tajm. Det betyder att det är slut på det solitära varandets välsignelse. Men jag tror att mitt nyårslöfte ska vara att försöka börja uppskatta det. Försöka se det fina i att få börja dagen i det täta samkvämet som tågresorna erbjuder. Att lära mig uppskatta den mänskliga mångfalden i alla dess former. De yttre såväl som de inre egenheterna hos mina kära medmänniskor.

Som tjejen mitt emot med det blåfärgade håret och det piercade ansiktet. Vilken intressant människa det måste vara som uppenbarligen ser skönhet i ansiktsmetallen och som är beredd att gå ut med den i ansiktet en -5 gradig januarimorgon. Modigt och beundransvärt.

Eller herren vid sidan om med den enorma bluetooth-hästskon cementerad över örat. Vilket samtal är det han väntar på som gör att han måste ha luren hållen till örat hela tiden? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig ett sådant samtal där sekunden det skulle ta att stoppa in hörsnäckan i örat är att betrakta som så betydelsefull att man hellre ser ut som ett jäkla blinkande UFO än förlora den tiden. Och att vi andra passagerare som får åtnjuta det ljuva och blåblixtrande avbrottet i tågkupéns dunkel var 4:e sekund. Nej, jag förstår det inte.

Äsch…jag börjar om. Från och med i morgon ska jag börja uppskatta det. I morgon.