en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag tassar tillbaka in i det mörka sovrummet men inte tillräckligt tyst för att inte väcka min fru.

Fru: -Vad gör du?

Jag: -Jag kan inte somna så jag var bara uppe och tog sådana där Ballerina.

Fru: -Valerina.

Jag: -Va?

Fru: -De heter Valerina.

Jag: -Nä, det gör de ju inte. Sov nu.

Fru: -Meh! Dina insomningstabletter heter VALERINA. Skärp dig nu.

Jag: -Vem sa att jag tog insomningstabletter? Förresten, vi måste handla mjölk imorgon.

Jaha. Så har jag då fått en snabb-fil till Tele2. Fick svar från VD Thomas Ekman igår och senare blev jag även uppringd av Executive Trainee CEO Sweden. Är lite osäker på betydelsen av den titeln och vart man befinner sig i näringskedjan med den men man har framfört sina hjärtinnerliga ursäkter och lovat (igen) att jag nu ska ha fått abonnemanget avslutat. Faktum är att hen berättade att hen fått garantier på att det faktiskt var avslutat per 1:e augusti. Det var lite lustigt, faktiskt. Särskilt med tanke på att jag just då satt med septemberräkningen i handen. Det där systemet de har måste fan vara släkt med Joe Labero.

Hursomhelst, man har dock visat på förståelse för min frustration och meddelat att jag hädanefter aldrig mer behöver kontakta deras kundtjänst igen med detta. Man skulle i och för sig kunna se det som en insikt om den egna kvaliteten på kundtjänsten men jag väljer hellre ”förståelse för min frustration”. Känner mig lite ”glaset är halvfullt” idag.

Åh, jag höll på att glömma. De verkar inte vara helt aviga till någon form av kompensering. Vem vet, man kanske kommer ur det här utan att känna sig helt och fullkomligt aktertagen.

God kväll.

Från: Emil Uttke
Datum: 19 september 2013 09:02
Ämne: Till VD:n på Tele2 Sverige
Till: thomas.ekman@tele2.com

Bäste Thomas Ekman,

Mitt namn är Emil och jag försöker att inte vara kund hos Tele2. Och då menar jag inte på ett sånt där ”Shit, vad gott det är med choklad! Jag kan bara inte hålla mig ifrån det”-sätt. Nej, min relation till Tele2 liknar mer den man har till ett ex som vägrar fatta att det är slut. En som dyker upp på varenda fakking utekväll du har med dina polare och pratar om sina PMS-besvär och hur hon älskar fotmassage.

För snart ett år sedan tog jag det ödesdigra beslutet att släppa in en av era nomad-säljare som örlade runt i vårt kvarter. Det piss-regnade ute och den stackaren såg litegrann ut som det där som följer med upp när man lyfter ur silen i duschen, så jag lät honom komma in. Det var tydligen väldigt uppskattat eftersom han ljög nått magiskt för att få hålla sig kvar inne i värmen och lovade både dyrt och heligt att det mobila bredband ni kunde erbjuda var både det bästa och snabbaste. Men den största lögnen var den han berättade när han sa att jag kunde testa och om jag inte var nöjd kunde jag bara skicka tillbaka grejerna och saken skulle vara utagerad. Jag erkänner, jag gick på det. Silly me.

I hate to break it to you, men era grejer sög likt en Ullareds-semester. Jag testade det noggrant i en dag eller två och beslutade mig därefter för att skicka tillbaka grejerna, i enlighet med Tele2-tomtens instruktioner. Sedan den dagen, för snart ett år sedan, har jag verkligen, verkligen försökt att INTE vara er kund. Men istället för att inte vara just det, har jag sedan den dagen istället fått möjligheten att lära känna många av Dina medarbetare eftersom ert IT-system kontinuerligt skickar fakturor, påminnelser och betalningsföreläggande. Två gånger har jag hamnat hos inkasso och hotats med indrivning. Jag har verkligen känt mig sedd. Det ska ingen få ta ifrån er.

Jag har fått tala med både kundtjänstpersonal, systemspecialister och mellanchefer och jag har fascinerats av er iver att göra absolut ingenting åt saken men samtidigt med en så enastående fantasi ha fabulerat den ena förklaringen efter den andra. Det kräver skills, alltså. Jag kan inget annat än att applådera detta väloljade maskineri och jag inser att det inte varit genomförbart utan en man av Din kaliber som stått vid rodret. Starkt jobbat, Thomas.

Hur som helst, det börjar alltså dra ihop sig till det stundande 1-årsjubileet av min och Tele2:s relation och jag hade tänkt fira detta med en liten bjudning till vilken Du är varmt välkommen. Även de av dina söta kontors-mongon som genom året varit envolverade i att inte hjälpa mig med bluff-fakturorna är naturligtvis också bjudna. Jag har haklappar och linoleumgolv, så det är lugnt.

Jag hade tänkt mig nått i stil med att jag bjuder på saft och kaka hemma hos mig och ni på Tele2 tar med er kompensationspresenter. En Apple Mac Mini står högt upp på önskelistan. Men även telefoner, surfplattor eller dylikt går bra. Jag är inte knusslig på den punkten. Ni kan ju ta upp det på nästa ledningsgruppsmöte och typ brainstorma lite.

Ha det bra! Vi hörs (erfarenheten har visat att jag med största statistiska säkerhet kan avsluta mina mejl till Tele2 med de orden).

Hälsningar från kund (!) nummer 10312187726 (jodå, jag är fortfarande kvar)

Emil Uttke

PS. Jag kommer inte betala september-fakturan heller. DS.

Grunden i ett gott samarbete borde rimligen vara kommunikation. Att så effektivt som möjligt förmedla rätt sorts information så att fortsatt arbete flyter på utan större friktion mellan de inblandade. Man skulle kunna uttrycka det som att detta är ett förbättringsområde i mitt och min frus äktenskap. Så skulle man kunna uttrycka det om man samtidigt tycker glaset är halvfullt hur lite vatten det än är i det jomlans glaset. Mitt glas är sällan halvfullt. Det är ofta torrt och sprucket i dessa situationer.

Jag minns den gången när min fru skulle övningsköra med mig i passagerarsätet och vi står helt stilla på en 90-väg. På tvären rakt över hela körbanan. Och jag ser genom sidofönstret hur bilarna kommer rusande mot oss och jag försöker förmedla principen om motorstopp på 2-3 sekunder. I min värld så var det ett sådant tillfälle där artighet och övrig kommunikativ dekor var underordnat viljan att fortast möjligt komma bort från vägen. Jag trodde jag skulle dö. Men inte av de framrusande bilarna.
Vi övningskörde aldrig mer tillsammans.

Jag säger verkligen inte att det är min frus fel. Inte alls. Det är bara det att vi i vissa situationer liksom har icke kompatibla operativsystem (ni med teknisk böjelse förstår nu vad jag menar). Vi har med tiden dock byggt ett relativt sofistikerat integrationsgränssnitt som funkar riktigt bra. Men tidseffektivt är det inte. Därför var det rätt skönt när jag häromdagen hjälpte en vän att bära upp en dubbelsäng till deras övervåning. Skönt eftersom han pratade mitt språk. Inga gränssnitt eller kommunikativa omvägar. Rakt på sak. Så när vi stod där, mitt i trappsvängen med en fallerad manöverplan, med en 160×200 resårbotten som pressade oss mot golvet och min vän säger ”Mitt sätt är bättre. Hypotenusan är för stor”. Då räckte det. Jag förstod. Seger.

Ni vet. Känslan när man sitter på tåget och den sömniga grannen slumrar till mot ens axel. Och när hen kunde ha varit en vacker varelse som luktar gott, men istället är den där snörvlande och lite sjaskiga 60+ med stora delar av Everglades i näsborrarna.
Just den känslan.