en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Turkiska trafikförordningen.

1§. Förordning kring användande av signalhorn (tuta).

Användande av signalhorn skall alltid göras när:

  1. Då situation uppstår så att omedelbar fara finnes för annan medtrafikant.
  2. Då du tror att en situation enligt punkt 1 eventuellt snart kommer inträffa.
  3. Då du ser en medtrafikant och du tror att denne funderar över punkt 2.
  4. Då du ser en medtrafikant och du vill att denne ska fundera över punkt 2 så du kan vara beredd enligt punkt 3.
  5. Då du inte ser någon medtrafikant alls men ser andra människor och du då upplever att någon borde varslas enligt punkt 3.
  6. Då du ser någon.

Vidare gäller att vid ovanstående situationer skall signal ges upprepade gånger. Signalhornet bör också användas som substitut vid trasiga framljus för att varsla andra om din närvaro.

Om du ska ut på en 3,5 timmes flygtur i ett plan av den lite trängre och mindre kvalisorten. Ni vet, chartersorten. Då är det bra om ni kan få en plats bredvid den enda dansken i universum med sämre ölsinne än Fred Asp. Är denne dansk även Nordens mest flygrädde person (det kan relativt enkelt avgöras på personen i frågas sätt att hålla i framförvarande stolsrygg och dennes sätt att även försöka trycka sin panna mot stolsbrickan under flygningen första halvtimme) och som samtidigt hyser en enorm förkärlek för den amerikanska redneck-kulturen, så är det ännu bättre. Särskilt om ni hittar en sådan dansk som också ha med sig inspelade avsnitt av en amerikansk hillbilly-såpa.

Och med ”bra” menar jag bra på det sättet då ni önskar motivation för att kunna klösa er egenom flygplanskroppen för att ensam få falla mot marken den befriande döden. Lycka till.

Idag var jag ensam med Johannes ett par timmar. Och som den föredömlige förälder jag är så passade jag på att relaxa med paddan lite i varsdagsrumssoffan. Detta intresserade inte min 4-åring i samma utsträckning som det gjorde mig, så han försvann in på sitt rum relativt omgående. Efter vad som kändes som en kort stund, men som förmodligen var närmare en timme (tiden går ju så fort när man sitter framför sin iPad), så kommer Johannes ut till mig i vardagsrummet med orden ”Pappa. Jag vet vad som finns bakom väggen. Kom så får du se. Det är häftigt.” Inte utan en viss oro följer jag med honom. Jag menar, detta är ändå ungen som några dagar sedan bestämde sig för att sminka storebrors gosedjur med fet ansiktsfärg och därefter köra in återstoden av färgstiftet i sitt eget öra. Men väggarna var kvar och dessutom hela. Dock hade den sluge lille parveln markerat ut några reglar genom att sätta Rasmus magnetpilar direkt på väggen. ”Jag vet var spikarna sitter” flinar han och jag kan inte låta bli att bli grymt impad. Själv hade jag fåfängt försökt knacka mig fram till samma vetskap den gången när jag skulle satta upp hyllorna och även försökt med en billig detektor. Lösningen var lika enkel som briljant. Den här metoden tar jag med mig.

 

 

Om ens söner (6 och 4 år) spelar fotboll med några jämnåriga barn nere på gatan och man själv står vid sidan om. Och om bollen kommer mot dig där du står och du då sparkar till den. Och om de andra barnen skriker att du får inte sparka eller passa någon om du inte är med i matchen. Och om du då meddelar att om det kommer en boll rullande mot en så måste man ju få sparka till den. Och om du då får svaret från en av 6-åringarna att han förstår precis eftersom det är just det som är det fina med fotbollens dragningskraft.

Har man någon form av anmälningsplikt då?