en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag vill bara poängtera att det är skånsk is som avses här. Inget annat. Den skånska isen kan vara mycket lömsk på det viset att den ser väldigt robust och hållfast ut medan den i själva verket är alldeles för obefintlig för att man ska kunna vistas på den.
Varning, varning, alltså.

 

Jag var hos en sjukgymnast idag med anledning av min brutna axel. En sjukgymnast jag inte träffat förut. Och min vana trogen lyckades jag även denna gång göra ett sådant första möte till en obekväm och ansträngd upplevelse. Det började ju så bra. Sjukgymnasten genomförde lite undersökningar innan hon bestämde vilka övningar jag borde fokusera på de kommande veckorna.

En av övningarna gick ut på att sträcka på armen och höja den lite snett framåt. Inte helt olikt en rörelse som hade sin storhetstid samtidigt som höga stövlar, armbindlar och svastikor var lite mer synliga i delar av Europa. Så när jag omnämnde den som ’Sieg Heil-hälsningen’ och avslutade övningen med ett ’Geschmeckt’ och ett ihopslag av hälarna så borde jag eventuellt tagit hänsyn till sjukgymnastens namnbricka, med texten ’Claudia Fleischmann’, samt det faktum att kvinnan hade en övertydlig tysk brytning. Men hindrar sådant mig? Nejdå.

Ibland hatar jag mig själv. Och idag var jag nog inte ensam om att göra det.