en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

En uppenbarligen hungrig och ej så lydnadstränad attitydhund på tåget. Ett dampbarn med trasig godispåse i en barnvagn intill attitydhund på tåget. En väldigt ung mor till dampbarn, matte till attitydhund och med bristande närvaro på tåget.

Det är lite som att bevittna den lajvade versionen av Sten, Sax & Påse.

Just nu är det fördel hund.

Jag hade nöjet att tillsammans med min familj bevista Ystads badhus för ett par dagar sedan. Förutom badet så fungerad anläggningen även som tidsmaskin mellan nuet och 1960. Man blir liksom lite förvånad att man fortfarande ser i färg när man kliver in där.

Hursomhelst, jag var där med familjen och eftersom jag är utbildad dykare så har jag vissa teoretiska kunskaper kring vatten. Som tex det här med densitet och flytkraft. Något jag plötsligt fick för mig att överföra till Rasmus som nu börjar bli riktigt duktig på att vara under vatten. Det skulle visa sig även bli en lektion i verklighetsuppfattning för mig.

Jag: Kom Rasmus så ska jag visa hur det funkar när man flyter.

Rasmus: Ok!

Jag: Jo, om allt det vatten som din kropp trycker undan väger MER än den del av dig som är I vattnet, så kommer du inte att sjunka! Coolt va! Så om du tar ett djupt andetag och fyller lungorna med luft så tränger du alltså bort mer vatten utan att du för sen delen väger mer. Fattar du? Luft väger ju mindre än vatten.

Rasmus: (Med den där blicken som en 6-åring har när någon stjäl lite av ens entusiasm genom att prata sönder en lek som från början var rolig) Okey?

Jag: (Tycker jag är världens mest pedagogiska förälder som lekfullt guidar sin nyfikna son in i fysikens underbara värld) Vänta. Jag kan visa.

(Tar ett andetag som skulle visa sig vara onödigt djupt)

Jag: Ser du hur jag flyter? Lätt som en plätt! Och på samma sätt så sjunker jag om jag om då andas ut lite av den luft jag har i lungorna. Då kan jag ligga på botten. Kolla nu…

(Pffth. Andas ut.)

Rasmus: Pappa, du….

Jag: Vänta lite bara. Jag släppte bara ut för lite luft. Kolla nu…

(Pfffffffffffffffth….ffffth…..fff)

Rasmus: Du flyter fortfande.

Jag: Jag vet det, Rasmus. Ibland får man hjälpa till lite så man kommer under ytan. Men SEN sjunker man. Definitivt.

Plaskar och fäktar så jag nu dragit till mig uppmärksamheten av samtliga badvakter.

Rasmus: Pappa vill du se hur långt jag kan simma under vattnet?

Jag: Ja, det vill jag. Vi gör det istället. Vi kollar hur långt du kan simma under vatten. Det gör vi.

 

Igår såg jag en liten reklamsnutt på tv. Jag brukar gilla reklamsnuttarna, bl.a. för att deras utformning emellanåt säger en del om vår samtid. Jag vet inte hur väl just Always dambindor berättar om vår tids värden, ideal och normer men de verkar ha hakat på en trend jag sett dyka upp allt oftare. Nämligen den att marknadsföra sig som socialt ansvarsfull genom att skänka pengar eller idka någon form av välgörenhet om kunderna först ger företaget något i gengäld. I Always fall säger reklamen att just nu skänker bolaget en liten slant till afrikanska flickors skolgång om folk köper deras bindor.

Samma grej med all denna unkna smygmarknadsföring på sociala forum som tex Facebook med budskapet att för varje Like eller Share så skänks ditten och datten till välgörande och samvetshelande ändamål. Det kan först verka behjärtansvärt och ädelt men är det ändå inte lite fukkat? Är det inte lite väl cyniskt?

Jamen, det är väl bättre än inget, säger kanske du. Om man nu måste ha en dambinda så är det väl bra om man kan välja en där en slant går till välgörenhet, kanske du resonerar. Då talar jag ju om för bolagen att jag tycker att socialt ansvar är en viktig grej, kanske du tycker.

Nja, jag är tveksam till det. Jag skulle nog säga att du istället talar om för företaget att du är beredd att köpa dig till ett lite godare samvete. För inte så länge sedan lovade ett känt svenskt varumärke att skänka en krona för varje Like på Facebook, fast bara upp till 25.000 kr. Man hade alltså redan en budget. Man ville bara ha maximal exponering för ynka 25 kkr. Och folk lajkade som galningar och på bolagets marknadsföringsavdelning satt man och dunkade varandras ryggar i extas.

Kan inte bolagen skänka pengar utan att vi konsumenter först måste tjacka en särskild produkt eller upplåta utrymme på våra privata forum åt deras marknadsföringsaktioner? Måste de hålla fattiga, hungriga, underprivilegierade eller på andra sätt utsatta människor som gisslan?

Jag tycker det luktar lite unket hos dambindetillverkaren. Bildligt talat, alltså.

Igår såg jag en liten reklamsnutt på tv. Jag brukar gilla reklamsnuttarna, bl.a. för att deras utformning emellanåt säger en del om vår samtid. Jag vet inte hur väl just Always dambindor berättar om vår tids värden, ideal och normer men de verkar ha hakat på en trend jag sett dyka upp allt oftare. Nämligen den att marknadsföra sig som socialt ansvarsfull genom att skänka pengar eller idka någon form av välgörenhet om kunderna först ger företaget något i gengäld. I Always fall säger reklamen att just nu skänker bolaget en liten slant till afrikanska flickors skolgång om folk köper deras bindor.

Samma grej med all denna unkna smygmarknadsföring på sociala forum som tex Facebook med budskapet att för varje Like eller Share så skänks ditten och datten till välgörande och samvetshelande ändamål. Det kan först verka behjärtansvärt och ädelt men är det ändå inte lite fukkat? Är det inte lite väl cyniskt?

Jamen, det är väl bättre än inget, säger kanske du. Om man nu måste ha en dambinda så är det väl bra om man kan välja en där en slant går till välgörenhet, kanske du resonerar. Då talar jag ju om för bolagen att jag tycker att socialt ansvar är en viktig grej, kanske du tycker.

Nja, jag är tveksam till det. Jag skulle nog säga att du istället talar om för företaget att du är beredd att köpa dig till ett lite godare samvete. För inte så länge sedan lovade ett känt svenskt varumärke att skänka en krona för varje Like på Facebook, fast bara upp till 25.000 kr. Man hade alltså redan en budget. Man ville bara ha maximal exponering för ynka 25 kkr. Och folk lajkade som galningar och på bolagets marknadsföringsavdelning satt man och dunkade varandras ryggar i extas.

Kan inte bolagen skänka pengar utan att vi konsumenter först måste tjacka en särskild produkt eller upplåta utrymme på våra privata forum åt deras marknadsföringsaktioner? Måste de hålla fattiga, hungriga, underprivilegierade eller på andra sätt utsatta människor som gisslan?

Jag tycker det luktar lite unket hos dambindetillverkaren. Bildligt talat, alltså.

Rasmus fick en radiostyrd helikopter i julklapp och den var mycket uppskattad. En grymt rolig liten sak, faktisk. Och efter att ha testat hans leksak var jag bara tvungen att beställa en åt mig också. Men det råkade bli två stycken då de var grymt mycket billigare i England än hemma i Sverige. Ingens fel, sånt som händer. Så nu har vi snart en liten surrande armada här hemma.

Lajk-tumme.

Han börjar bli rätt vass på att styra den där grejen.

Ok, jag erkänner. Biologilektionerna i skolan hade inte mitt fulla intresse. Inget intresse alls, faktiskt. Det var så mycket ballare med fysik, teknik och språk att mikroskopundersökningar av ormbunksblad och PH-mätning av mossa liksom föll utanför mitt fokus. Missförstå mig inte. Det är inte så att jag inte kan fascineras av djur och natur eller saknar insikt om dess värde. Jag kan visst uppskatta ett Animal Planet-avsnitt. Det är bara alla detaljer kring ”varför” som jag känner att jag ibland saknar.

Jag såg ett inslag om strandade och därmed döende valar. Sorgligt. Man resonerade kring varför dessa valar plötsligt simmar upp på land för att möta en säker död. Själv lämnades jag med en helt annan fråga. Varför dör de? I skolan fick jag lära mig att valar är däggdjur och därmed utrustade med lungor och andas luft. Så vad dör de av då? Tristess?

Detta är frågor jag kanske hade fått besvarade om jag undvikit att ha med mig Hobbex-katalogen på biologilektionerna. Som det kan gå.