en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jaha, så var julafton kommen och gången för det här året. I år var själva väntandet på dopparedagen något svårare än tidigare år. I alla fall för Johannes, som nu är 3,5 år och kommit in i den där härliga åldern då man vill göra allt själv, på sitt eget sätt och allt ska ske genast. Således hade han i år haft sitt egna sätt att hantera hela den här väntande-grejen.

Som tex grejen med adventskalendern. Barnen fick var sin chokladkalender av farmor. Så när kalendern plockades fram den 1:e december öppnades 3-4 luckor snabbare än försvinnandet av ett fat cupcakes hemma hos Peter Harryson. Sånt som händer när man har en 3-åring. Bara charmigt. Ajabajja, lille gossen.

Dagen efter upptäckte vi dock att dörren in till pojkarnas rum hade stängts. Därinne satt Johannes och självklart var kalendern helt tömd på choklad. Gulligt. Men en liten tillrättavisning kändes ändå på sin plats och en stillsam förklaring att nu skulle det heller inte bli fler chokladbitar då han ätit upp alla. Så var det med det.

Fuck that tänkte vår optimistiske son. Det fanns ju en chokladkalender till. Storebrors. Således fann vi en stängd dörr till barnrummet även dagen därpå. Lite mindre gulligt och en smula mer förargande, det ska erkännas. Så denna gång blev det en allvarlig uppläxning ackompanjerat av stor gråt och klagan från en otröstlig storebror. För att lindra Rasmus kalendertragedi tog vi ”fingodis” som vi tryckte in i den tomma kalendern och tejpade igen luckorna.

Här skulle historien kunnat sluta. Men då Johannes konsekvenstänkande tydligen är lika utvecklat som hos en majja-gasad panda men med den olyckliga kombinationen av en enastående förmåga att undertrycka skamkänslorna från senaste uppläxningen, så kan ni ju säkert räkna ut vad som hände efter ytterligare en dag. Inte ett dugg gulligt längre.

Så jag körde ner till affären och köpte en legokalender, visade upp den för Johannes och gav den sedan till Rasmus. Dock visade det sig att Rasmus är en betydligt större man än jag och lät även Johannes öppna några av luckorna.

Hursomhelst, det blev till slut en riktigt god jul. Även för Johannes. Som sprang iväg med Paradisasken hemma hos farmor.

Stor besvikelse idag när det visat sig att för första gången sen snön började singla så har plogbilen varit ute redan under natten för att fixa gatorna. Och därmed också undanröjt mitt fina statement som jag svettades med under gårdagens kväll. Jag som hade sett fram emot lite skönt munhugg nu på förmiddagen. Istället fortsätter grannarna (ja, de är två stycken nu) med sitt logistiska snönöje. Förresten, berättade jag att de införskaffat ytterligare en åkgräsklippare som de leker med? En röd. Den är lika störig som den gula.

Är det någon som har en lastare som ni vill låna ut till mig? Jag tror jag måste ta detta till nästa nivå nu.

Hämnden är ljuv sägs det. Jag vet inte ännu. Men jag är i begrepp att åtminstone få ett smått empiriskt underlag till påståendet. Min gode granne, som jag ofta haft anledning att häckla för hans något överdrivna engagemang kring snöskottning, har haft för vana att med sin plogbladförsedda åkgräsklippare skyffla snön från sin uppfart så att den hamnar lite för mycket åt min uppfart. Jag har naturligtvis påtalat min åsikt kring detta för honom. Det har dock visat sig vara som att tala för döva öron. Döva öron på en sten. I rymden.

Så ikväll har jag skottat min egna uppfart. Jag väntar med spänning på morgondagen.

Snöflingor som dalar ner från den isiga himlarunden. Julpyssel som är i full gång. Adventsljusstaken står i fönstret. Tusen juleljus är tända. Och Peter Jöback släpper sin årliga julplatta.

Jepp, det är banne mig jul!