en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Kommer ni ihåg de skoldiscon som anordnades förr? Jag kommer ihåg att ett Skoldisco inte var ett riktigt skoldisco om inte en danstävling fanns med i programmet. Minns ni danstävlingarna? Ett gäng ungar som kasade omkring i gymnastiksalen till tonerna av Modern Talking tills de fick en knackning av DJ:n på axeln. Då var det färdigdansat. Då hade man åkt ut. Kommer ni ihåg?

Av någon besynnerlig anledning så var det alltid samma personer som vann. Tjockisarna åkte alltid ut först, såklart. Om de ens valde att ställa upp, vill säga. Sen var det de övriga töntarnas tur. Sen var det lite random axelknackningar bland de medelgråa deltagarna. Men de sista ljusstrålarna föll alltid på samma handfull ynglingar. De populära. Tjejerna med hög lugg och Mickey Mouse-toppar med antydan av bröstput. Killarna från fotbollsklubben i Stefan Edberg T-shirt och Nike Air-dojor. Så förutsebart. En populäritetstävling där kriterierna var väldigt enkla och utan större djup. Coolaste katten med rätta attributen vann oavsett om den var snäll, elak, smart eller dum. Det där med inre kvalitéer sket man i. För att inte tala om betydelsen av hur man svassade omkring på det där gymnastikgolvet. Helt orelevant.

För ungefär 20 år sedan påbörjades kommunaliseringen av skolväsendet. Man flyttade över kontrollen av den svenska skolan till 290 kommuner. Kommuner med olika politiska sammansättningar och syn på det pedagogiska arbetet. Olika nivåer på kompetensen och förmågan att hantera skolfrågor.

Det har genom åren resulterat i en fantastisk mängd sköna kommunala tankeolyckor vad gäller skolan. Vivalla i Örebro köpte laptop:ar till varje elev. Då kunde eleverna via internet få tillgång till mer fakta än man hade haft råd med i bokform. Hoppsan. Att det mesta av innehållet på nätet är ogranskat och hobbyförfattat av någon WoW-skadad aknebiotop är av underordnad betydelse. I Sandviken tycker man att eleverna inte ens behöver vara i skolan och få lärarledd undervisning. Det går lika bra att sitta själv hemma och därför har man infört distansundervisning en dag i veckan. Alltså ytterligare ett exempel på en kommun som hade lite otur när de försökte tänka till. I Malmö fick kommunens starke man, Ilmar Reepalu, en uppenbarelse efter att sett den tillrättalagda och i stort sett fejkade dokumentären ”Klass 9A”. I hans hjärna gnisslade och knakade det och vips så hade han kommit på ytterligare ett sätt att platta till en hel yrkeskår. Här skulle eleverna minsann betygsätta lärarnas arbetsinsats. Att bedöma och utvärdera den pedagogiska verksamheten och kunskapandet kan ju tydligen vem som helst göra.

Och det senaste påhittet; betyg från fjärde klass. Eftersom svensk skola har hamnat på efterkälken, menar vår idésprängde skolminister, så behövs det en uppryckning. Att lägga över ansvaret för en kollapsande skolpolitik på eleverna istället för att låta lärarna få möjlighet att ägna sig åt faktiskt kunskapande har han uppenbarligen inga betänkligheter kring.

Alla dessa härliga tankevurpor är lite som med danstävlingarna på skoldiscot, tycker jag. Relativt goda intentioner, en rejäl dos populism och fullständig oförståelse för vad man egentligen håller på med.

Vad sägs om att lyssna lite på pedagogerna och kanske lägga ett öra mot befintlig forskning kring bedömningar innan nästa skolreform ljuder i gymnastiksalens högtalare och skapar ytterligare oreda och förstör arbetsron? Och kan någon få bort Björklund från DJ-båset? Det får vara färdigvalsat för honom nu.