en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Så drar vi då äntligen igång årets vintermästerskap i åkommor. I år öppnas spelen med en klassiker – Kräkstafetten. Och team Uttke lät i år Johannes få ta första heatet i fredags men han imponerade inte särskilt. Pojkspolingen har ju dock haft en svag sommar med relativt långt mellan sjukdomarna vilket gett immunförsvaret alltför goda förutsättningar vilket tyvärr visade sig nu när det verkligen gällde. Den svaga insatsen från Johannes gjorde växlingen en smula överraskande då Jenny tog över i heat två på lördagen men med en upphämtning som inte gick av för hackor. Den hittills starkaste insatsen som till och med hade imponerat på Lankester Merrin. Med detta vaknade hela laget till och en lysande överlämning kunde göras till Rasmus nu idag (söndag) och vi fick se både makaroner och äppelbitar. Vi ser nu alla fram emot finalen i morgon och där ljuset nu riktas mot mig. Jag har förberett mig med extremt dålig kost och alldeles för lite vila. Det här kan bli hur vackert som helst.

 

Stay tuned.

Om ens treåring har en tvättkorg över huvudet och låter meddela att han är en spöksten, en levande mörk spöksten vars ögon brinner och skjuter eldbollar och att detta är hans rike av kaos. Bör man ringa en terapeut då?

 

Så var den över för denna gång. Den sedvanliga skändningen av vår gatas ”gemensamhetsyta”. Det kanske bara är jag, och ni får gärna kalla mig för hippie nu, men jag liksom gillar när naturen och växtligheten får utrymme att prunka. Jag är lite inne på att det är själva essensen med att omge sig med blommor, buskar och träd. Att få njuta av dem i sin prakt, typ. Somliga på min gata verkar mer vara av åsikten att nöjet med växtlighet är att få gå loss på den med alla verktyg som går att frambringa.

Missuppfatta mig inte nu. Det är inte så att jag inte tycker en liten ansning och skötsel kan vara på sin plats. Men mina grannars syn på ansning känns lite mer som vad Navy Seals bild av en frisyr som är ”reglementsenlig och proper” skulle vara.

 

 

Jag är upprörd.

Nä, förresten. Jag är riktigt förbannad, faktiskt.

En del människor borde fan smörjas in i fiskrens och släpas in i en fålla med hungriga och syratända ADHD-tvättbjörnar.

Jag tycker att SVTs Sommarpratarna är ett rätt mysigt program. Igår fick vi lära oss ett nytt begrepp av sköningen Håkan Juholt. Mer än en gång nämnde han sin ”sociala blyghet”. Något han tydligen led av, stackars gossen. Men hur skiljer sig social blyghet från övrig blyghet? Kan man lida av blygsel i andra sammanhang än i just sociala sådana?

”Hej! Jag heter Kent och lider av solitär blyghet. När jag tvingas vara ensam med mig själv drabbas jag av en stark obehagskänsla och känner mig generad. Jättejobbigt.”

Jag blev lite generad när denna människan vann guldmedaljen i kvällens Bekräfta Varandra. Fick bla höra hur oerhört vass Marika Carlssons humor är. Enligt Håkan är den inte vara vass, den är sylvass och verkligen on the edge. Det kan man förstås tycka, men det är extra starkt när det kommer från någon som två dagar innan inspelningen inte hade en jäkla aning om vem Marika är.

Starkt jobbat Håkan! Skönt att se någon med social blyghet bara komma in från ingenstans och bara visa vart det jäkla skåpet ska stå. Heja heja.

 

Nä, här på landet behövs inga skor, gaddämit.

Om du sitter på tåget på väg hem och det kliver på en techie. Och om denna techie börjar plugga in sig med laptop, headset och hela konkarongen. Och om du då tycker att hen ser rätt lustig ut och tänker att du vill smygfota hen.

Då bör du undvika användande av blixt. Punkt.

#Jobbig stämning just nu.