en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag har kommit till insikten att jag förmodligen äger ett starkt beroende som har börjat tangera ett missbruk. Objektet för mitt beroende är min iPad. Så, nu var det sagt. Skönt att få ut det.

Anledningarna till min nyvunna insikt är flera. Tex har jag börjat smyga undan när jag behöver ”padda” lite. Och jag har på sistone fått allt fler tillfällen att göra det. Jag måste erkänna att jag faktiskt medvetet skapar små luckor i vardagen för att få en stund med paddan. Det känns lite förljuget och smutsigt.

Har du själv allt oftare börjat finger-svajpa diverse prylar i ditt hem? Eller har du långtryckt dina barn i ett instinktivt försök att ordna och sortera dem? Eller har du utan att tänka dig för råkat femfinger-knipa ett avsnitt av Halv åtta hos mig? Då kan du mycket väl lida av samma sak. Och detta bör man inte ta lätt på. Många menar att surfplattor lätt kan bli inkörsporten till tyngre grejer. För mig var polletten som fick bägaren att välta lasset när jag med fuktig blick fick se en annons på en värmepanna som kommunicerade med en iPad-app och jag då började fantisera om värmeutväxling, shuntstyrning, trådlösa givare och framledningstemperaturer. Ohälsosamt.

Så jag ska försöka att låta den ligga i större utsträckning. Och eftersom erkännandet är första steget mot oberoendet så ville jag dela detta med er. Och hoppas på förståelse om jag nästa gång vi ses verkar något intensiv och far med fingrarna över er TV eller dubbeltrycker er besticklåda.

 

Jag skiter i vad ni säger, för det finns en Gud! Och han älskar mig. Helt uppenbarligen.

Eller så älskade Han läkaren och dennes finger lite mer. Så kan det ju också vara förstås. Tänkte inte på det.

Äh, skit vilket. Jag slapp! Wohoo!!!

I fredags ringde jag till vårdcentralen för att beställa en tid till en läkare. Jag har nämligen under en tid haft en något ömmande känsla i de bakre regionerna, så att säga. Och nej, det beror inte på några tillställningar av det ekivoka slaget, tackar som frågar. Nu slumpade det sig så att en god vän till mig nyligen haft liknande besvär. Det var svanskotan som spökade. Och han ringde tyvärr upp mig för att i allt för detaljerade ordalag beskriva hur själva läkarundersökningen kan gå till. Så det var med stor motvilja och olust jag ringde till vårdcentralen. Där fick jag tala med en sköterska som, om ni frågar mig, var allt för lättroad när jag försökte beskriva mina problem utan att behöva säga ”jag har jävligt ont i röven. Inte runt eller omkring. Utan i-n-n-u-t-i röven.”

Sedan ställdes det en rad onödiga frågor som jag ändå försökte besvara efter bästa förmåga. Som tex om jag känt efter vart det ömmar som värst. Eller om jag tittat efter om det ser annorlunda ut kring det ömmande stället. Nu har ju jag för vana att INTE köra upp mina fingrar i röven och öva teckenspråk, vilket jag förmedlade till sköterskan. Jag ställde mig också frågande till exakt HUR man bär sig åt om man själv vill titta sig IN i röven. Och med vilka verktyg som man har hemma man i så fall måste nyttja.

Sköterskan tog mina svar med lite för stor munterhet för att jag skulle känna mig väl till mods. När hon skrattat färdigt åt mina bekymmer blev jag erbjuden en tid hos den kvinnliga doktor L och jag försökte då få reda på lite mer hur själva läkarbesöket skulle utveckla sig. Jag hade ju mina farhågor efter min gode väns färgstarka berättelse.

Sköterskan skrockade att hon förstod vad jag oroade mig för men kunde tyvärr inte utesluta att en rektal undersökning fanns med i programmet.

Fakking skitans piss-Orvar.

I så fall, tänkte jag, blev det ju plötsligt relevant att veta lite mer om doktor L. Ni vet, storlek på fingrar och sånt. Det visade sig att doktor L var den där nya 35-åriga AT-tjejen. Hon var jätte-trevlig, menade sköterskan i telefonen. När jag påpekade att jag förmodligen inte kommer att chit-chatta om Malmöfestivalen eller senaste Hamilton-rullen under tiden doktor L undersöker min insida och att L's trevlighet inte kändes så relevant, passade sköterskan på att dela med sig av vad hon tyckte om gynekologundersökningar. Can't win there, liksom. Men lyckades till slut deala mig till en pensionsnära läkare istället.

Så här i efterhand kan jag känna att jag borde haft detta samtalet i ett av kontorets mer ljudisolerade rum och inte i konferansrummet vägg i vägg med fikarummet. Så känner jag nu.

Kommer ni ihåg Mark? Den trevliga Microsoft-teknikern som ville hjälpa mig med min dator. Det visade sig idag att Mark har en kollega som heter Justin. Och precis som Mark hade Justin lite problem med uttalet men även precis samma vänlighet i rösten och hjälpsamma inställning till mina påstådda datorproblem. Dock verkar de själva ha drabbats av något otäckt systemfel i deras telefonväxlar.

Justin: Hello! My name is Justin and I’m calling from Microsoft Services and I would like to inform you that we…

Jag: …have received several crash reports, right?

Justin: Ehh…yes. And your computer has been exposed to malicious software that might lead to…

Jag: …my computer might crash at any time. Yes, I know.

Justin: Yeah…ehh… So if you would let me guide you in some steps we can help you out. Could you please go to…

Jag: …Okay. I’ll open up the Windows Event Viewer. And then I’ll see several options and I will click on the Custom View to bring up the event log, right? Am I on the right track here?

Justin: …eh… I get the feeling that you have certain experiences in Windows and PC’s. So can you please tell me if there are any errors or warnings in the log?

Jag: Well, yes. I DO happen to have some PC experience. As well in you guys calling me. Anyway, the funniest thing, in my opinion of course, is that you ask me IF there’s any errors in the log even though your start up pitch was that you guys already had received reports of my predicated crashes. That’s fucking hilarious. In my opinion of course.

Justin: Hello?… I’m afraid you’re breaking up. Hello?

Jag: Not you too, Justin! Say hi to Mark from me, Justin! Justin?

Det är inte det att jag vill inskränka på ditt lebensraum eller så. Men du kommer att dö om du inte flyttar ditt lebensraum någon annanstans. Och det snart. Vi har stått ut med dig länge och, om jag får säga det själv, visat dig rätt mycket överseende. Men du kunde inte nöja dig med den lott som livet gett dig. Nä, du skulle tvunget trängta efter våra prylar.

Du har länge lyckats hålla dig i det fördolda men igår kväll tog jag dig på bar gärning. I ficklampans sken stod vi plötsligt öga mot öga. Och jag såg dig komma ut från ditt senaste projekt. Och det du höll på med är inte okey. Så nu är handskarna kastade, bara så du vet. Och du kommer att dö.

Det här är inte hemma hos farmor, pysen. Här sprutar vi vatten från trädgårdsslangen efter Katten Jansson. Fixarsorkarna sover stora sömnen en fot under komposten. Lille Skutt är en blöt pöl intill E65:ans östra avfart. Så varsågod, ta för dig av smaskigheterna i den lilla lådan om du kommer hit igen. Gör det. Och dö.