en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Efter att ha varit borta lika länge som Meral Tasbas hittar jag slutligen Rasmus. Sittandes på toaletten, djupt försjunken i Kjell & Company-katalogen. Jag vet inte hur det är med er, men jag bli banne mig rörd.

Okey. Jag skäms lite. Inte mycket. Men lite, kanske.

 

Stora rubriker igår kring den tragiska drunkningsolyckan i Kanada där den nygifta bruden drunknade under en fotosession med brudklänningen. Det är förstås oerhört olyckligt och tragiskt på alla sätt och vis. Men i följande artiklar kring händelsen höjdes förbittrade röster av invånare i den intilliggande staden. Man pekar finger åt myndigheter och offentliga instanser som man menar bär ett ansvar här.

Det kanske är jag som är en smula morbid men då tycker jag att det börjar bli humor. En kvinna vill skjuta lite trash the dress-bilder. Hon väljer att göra detta intill en erkänt bedräglig fors. Hon föreslår själv att några bilder skall tas med henne ute i forsen och hoppar därför ner i den. Helt självmant. Inget tvång. Ett solklart fall av bristande kommunalt ansvar, eller hur?

Kritiker menar att det åtminstone borde ha funnits ett litet staket. Ja! För staket brukar ju vara det bästa skyddet mot dumhet. Det hade säkert förhindrat drunkningen. Eller hur! Man kanske borde anmäla simsällskapet för att 100 meter fritt med brudklänning i strömt vatten inte är en del av det ordinarie programmet. Nä, vi kan inte hålla på att dumhetssäkra naturen. Någonstans på en normalt funtad människa borde en crap-detektor gett utslag redan på idéstadiet. Och gör det inte det då har jorden nått som brukar kallas för det naturliga urvalet. I’m sorry, men så är det.

Det är möjligt att jag är lite för hård här. Men om det varit jag (inte helt omöjligt. Kanske inte med brudklänning dock, men ni fattar) så vet jag vad min mor hade velat skriva på gravstenen.

 

På min födelsedag ville min fru att vi kunde ha det lite extra mysigt till kvällen och kanske äta nått gott tillsammans hela familjen. Och jag kunde få välja vad vi skulle äta. Ville jag ha oxfilé, smörstekta kantareller, hemmagjort örtsmör, allt sammans på en bädd av sensommarens primörer så skulle jag få det också. The sky was the limit. Tack, liksom. Så jag valde en gratängform med Mac n Cheese med bacon. Man bör ju passa på när man fått ett frikort, resonerar jag.

Freakin jättemycket awsome födelsedagsmat om ni frågar mig! Om man kunde mäta kärlek med mängden ost och bacon, vilket jag personligen tycker att man kan, så kan jag meddela att min fru i så fall är topp tunnor, upp över öronen och hopplöst förälskad i mig. Den lilla snärtan.

Och ja, resten av familjen valde nått annat att äta.

 

Om familjen gått och lagt sig men man själv vill fortsätta renoveringen på övervåningen. Och man där ägnar sig åt att balansera på hanbjälklaget. Då finns det bättre tillfällen att sparka undan stegen på.

Så kan vi säga.

Så bär det av till goda vänner och kräftskiva ikväll. Där vi skall inmundiga innanmätet av havets insekter. Mums! Jag förväntar mig en episk afton. I synnerhet om min fru blir lika glad i hatten som förra gången.

Jag återkommer. En annan dag.

Och barnamorden i Arboga är Ulf Brunnbergs fel. Kopplingen är ju glasklar.

Jag har varit och shoppat idag. En sysselsättning jag i grund och botten avskyr att ägna mig åt. Bland annat bevistade jag en butik som säljer jeans.

Jag: (kommer in i en tom butik sånär som på butiksbiträdet) Ursäkta. Hej.

Butiksbiträdet: Heeeeej.

Jag: Du, jag är på jakt efter ett par byxor, tro det eller ej. Skulle du kunna hjälpa mig lite?

Butiksbiträdet: (hurtigheten har ingen gräns) Självklart! Absolut! Vad för sorts byxa är du ute efter?

Jag: (uppmuntrad av butiksbiträdet gör jag ett försök till samma hurtighet) Ja, alltså…det ska alltså vara ett par jeans. Det var lite så jag tänkte när jag klev in här. Hehe.

Butiksbiträdet: (måste ha missförstått min hurtighet för…tja, vad som helst utom hurtighet) Ehhh…he. Något särskilt märke, menade jag.

Jag: Nä, märke och snitt är helt underordnat komfort.

Butiksbiträdet: Förlåt?

Jag: (förstod att jag varit otydlig och förtydligar mig) Ja, alltså. De ska sitta skönt. Det är ledstjärnan, kan man säga. De byxor jag har på mig just nu sitter skönt. Jag är lite mer som Schengenavtalet när det gäller byxor.

Butiksbiträdet: (ser lite ut som någon som inte riktigt vet vart Tyskland ligger) Va?

Jag: (förklarar så diskret jag kan vart Tyskland ligger, kan man säga) Ja, fri rörlighet över gränserna, liksom. Hehe.

Butiksbiträdet: Eh?

Jag: (då jag gärna unviker att använda adjektivet ”säckiga” i beskrivningar kring min egna klädsel, hur korrekt det än må vara, letar jag efter ledtrådar bland planscher och tavlor i butiken) Loose fit?

Butiksbiträdet: Ok. Vi har några fräscha modeller här t.ex.

(Jag provar det ena paret efter det andra utan vidare framgång tills butiksbiträdet tillslut tar fram en modell som jag tycker sitter för tajt men som är i en större storlek)

Jag: (börjar bli lite uppgiven) Alltså, de sitter helt okey i midjan men hur ska vi göra med resten av bentyget som nu är längre än hela foten?

Butiksbiträdet: (med en suck så djup att kontinentalförskjutningen tog ett skutt till) Ja, vi kan ju alltid sy upp dem.

Jag: Precis som morsan gjorde när man var liten med brallorna man fick av sin kusin? Nä, tack.

(tystnad)

Jag: Jag vet att det kanske inte är det modernaste just nu men jag gillar inte byxor som sitter åt så förbaskat.

Butiksbiträdet: (avslöjar vad hon egentligen tycker om min stil) Nej, såklart. Jag förstår. Så är det ju förstås. Vi kan ju inte alla vara snygga och modeller eller så…

Jag: Vad sa du?!

Butiksbiträdet: Eh…

Jag: Du, vi gör såhär. Du tar de här byxorna. Så går jag och kikar efter ett par byxor någon annanstans. Hittar jag inte några alls….någonstans, så kanske, kanske jag låter dig sy upp de där.

Butiksbiträdet: (har plötsligt återfått sin hurtighet) Okey. Heeeej!

Idag regnar det. Det är Malmöfestivalen. Och jag måste ut och handla idag. Jag kommer behöva bevista provomklädningsrum. Jag kan inte garantera ett belevat bemötande idag. Så jag vill bara be om ursäkt lite så här i förväg.

Förlåt.

Det är inte det att jag inte älskar min fru. Det gör jag verkligen. Och jag har aldrig haft anledning att betvivla att detta skulle vara annat än ömsesidigt.

Men om jag cyklar över en gata och jag ur ögonvrån ser en bil lite längre ner på samma gata komma runt hörnet. Och om denna bil börjar accelererar så att jag instinktivt börjar beräkna om jag kommer hinna över utan att riskera bli galjonsfigur åt detta framrusande fordon. Och om jag behövde trampa på lite extra för att jag, med ca 2 meters marginal, skulle undvika smaken av blåmetallic. En blåmetallic som verkade bekant. Och om jag då inser att det är min blåmetallic, och även ser min älskade hustru susa förbi sittandes bakom ratten. Och om jag då hojtar och vinkar men utan att bilen saktar in utan bara fortsätter uppför gatan.

Då tycker inte jag att det är obefogat att tala om detta med termer som ”Uppsåt” och ”Motiv”.

Det är allt jag säger.