en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Han bara stod där. Och verkade invänta ett tillfälle som inte ville infinna sig. Eller som om han plötsligt stannat upp för att fundera över sitt liv och varför han varje dag släpar en attachéväska fram och tillbaka till sitt teak-inredda kontor när det bara ligger en leverpastejsmörgås i den. Eller varför han prenumererar på Veckans Affärer när hans stora passion egentligen är pellagonier. Hur hamnade jag här, tycktes han tänka där han stod i sin power-kostym. Vart är jag på väg? Länge stod han där med blicken mot nått avlägset.

Jag stod på andra sidan gatan och hade förstås ingen aning om vad denne välekiperade herre hade för tankar eller varför han stod där han stod. Men det blev en fin bild mot SALE-skylten i fönstret, tyckte jag.

Johannes har en vän. En osynlig vän som bara han kan se. Så praktiskt. Fast jag börjar misstänka att det mer rör sig om ett hemligt osynligt sällskap eftersom det sällan är samma person som verkar ha varit framme när nått gått sönder eller är försvunnet.

Idag pratade jag med Johannes om ett par solglasögon som gått sönder. Det verkade som om ”någon” dragit lite väl hårt i spännet. Johannes berättade att han visste precis vem det var som hade gjort det. Det var Linda Cattermint, sa han. En av hans vänner.

Jag är skeptisk. Jag menar, ”Linda”. Så uppenbart påhittat juh.

 

Hej!

Jag ville bara säga att det med största sannolikhet inte dröjer särskilt länge innan jag kommer förbi för en lite speciell klippning. Min fru har hängt upp flug-dreads vid altandörren. För hon tycker det är en bra plats.

Vi ses snart.

/Emil

 

Sitter och glor på TV där filmen ”I am Ledgend” visas på en av kanalerna och just nu har solen gått ner och Will har en kniv i benet. Och jag får lite Malmöfestivalen-vibbar. Ja, fast utan Langos, förstås.

Ibland händer det att jag och min fru inte är helt överens om vissa saker. Okey, ganska ofta händer det. Ibland kan det t.ex. handla om barnuppfostran. Okey, rätt ofta när vi inte är överens kan det handla om barnuppfostran.

Hursomhelst, ponera att det handlar om barnuppfostran. Ponera vidare att någon av oss tycker att den andre har en, hur ska jag säga, något slappare attityd gentemot själva uppfostrandet. Vi kan leka med tanken att den som tycker så är jag i detta fallet. Rent hypotetiskt, alltså. Ponera sedan att den andra, som rent hypotetiskt då skulle vara min fru, inte alls håller med, utan tycker det är jag (hypotetiskt sett) som är lite för sträng och ogenerös.

Ponera sedan att ett av våra barn börjar gråta och beklaga att vi inte har bokat bord på Ystad Saltsjöbad, en vanlig tisdag som idag. Och att detta barn därmed blir så illa tvungen att dinera hemma.

Då tycker i varje fall inte jag att det är konstigt att den av oss som hyser lite mer förkärlek till disciplin och modesthet (som i detta hypotetiska exempel skulle kunna vara jag) tycker att detta är lite VÄL mycket Mickan Schiller från Solsidan.

Så kan vi ponera.

Till den dryga 35-åriga man som idag trängde och pressade sig fram i det trånga kaoset efter att tågvagnarna kommit in i fel ordning på perrong 11 på Stockholms station idag.

Du var mycket irriterad över att SJ förstörde din goda planering då du, liksom alla vi andra som ställt sig vid de anvisade vagnslägena, var tvungen att förflytta dig i trängseln och det mindre kaoset som uppstod. Det förstår jag. De flesta av oss tyckte nog också att det var mer eller mindre bökigt att behöva plocka ihop packningen igen och ge sig iväg för att försöka hitta sina vagnar. Du var med största säkerhet inte ensam om den känslan.

Jag är ganska säker på att den ensamma mamman med de fyra gulliga barnen som försökte röra sig framför mig också kände av en viss stress. Med en ängels tålamod försökte hon ta sin packning, en barnvagn och sina barn till samma vagn som jag var på väg emot. Två av hennes barn hjälpte sin mor genom att ansvarsfullt släpa var sin resväska som faktiskt var lika stora som de själva genom ett hav av dubbelt så stora människokroppar som stod tätt, tätt, tätt utan att förlora sin mamma ur sikte. De gnällde inte. De klagade inte. Utan stretade på efter bästa förmåga, trots många knuffar och smällar av väskor och ryggsäckar i höjd med deras egna små lockiga kalufser. Så nä, du var nog inte ensam om att känna av stressen.

Du var däremot relativt ensam om att ryta åt denna redan ansträngda mamma, knuffa dig mellan henne och hennes barn och meddela att hon borde ta och flytta på sig och sina barn till ”någon annanstans” så att du skulle få en chans att komma fram med din fina Samsonite på hjul.

Vad jag vill ha sagt är att jag eventuellt tog i lite för mycket när jag först påminde dig om att kvinnan ju hade en barnvagn och du sedan förkunnade att du inte brydde dig om det och jag därefter bad dig dra åt helvete. Jag hade ju faktiskt ingen aning om hur viktigt det var för dig att få komma fram. Kanske du skulle till en akut hjärtoperation i vagn åtta, eller nått annat viktigt. Vad vet jag.

Hur som helst, jag hoppas du kom fram i tid. Jag ville bara meddela att jag och mina vänner hjälpte mamman och hennes nu lite rädda barn ombord, så de kom också med tåget. Bara så du vet. Så du inte behöver oroa dig för det, menar jag. Sånt kan ju lätt ligga och gnaga en i efterhand och det vill jag ju inte att du ska behöva känna efter att du förmodligen nyss räddat världen, eller nått.

Det var bara det.

Nu vill jag ha hurrarop och applådåskor. Jag har lyckats med något som jag var övertygad om inte var möjligt för mig. Nämligen att ge mig själv ett kok stryk. Att med ordentlig kraft skicka ett föremål mot det egna ansiktet utan att blinka. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna utföra nått liknande. Ur ett självbevarelseperspektiv, alltså. För jag har inga som helst moraliska invändningar mot själv-aga i övrigt.

Det enda tråkiga, i denna annars så lustiga tilldragelse, är att föremålet råkade vara min älskade iPad. Men jag har pratat med den och den verkar ha tagit det hela med fattning. Skönt. Att behöva möta mitt ansikte (jag väljer här att inte gå in på de estetiska aspekterna av detta. Tackar som frågar) i sådan hastighet är ju annars sånt som lätt skapar trauman.

Nu undrar du säkert hur det hela gick till. Men det är ett relativt komplext händelseförlopp och, i ärlighetens namn, ganska genant. Men låt oss säga att jag fick en impuls (som såhär med lite efterklokhet givetvis borde ha undertryckts) att i samband med ett dåligt kvävt fnitter till ett roligt videoklipp och en plötslig fumlighet försöka stabilisera situationen med hjälp av ansiktet. Så kan vi beskriva det. Det var ett ögonblicksbeslut. Ett dumt ögonblicksbeslut.

Men en eloge till min fru som sprang för att hämta förband. Även om jag kanske hade tyckt att ett ömkande tillrop, eller åtminstone en klapp på axeln , hade varit att föredra före den tysta skakningen på huvudet och återgång till tittandet på TV4s ”Tyst vittne”.

 

Saker man kan ha på vinden:

  • En julgransfot.
  • En extrasäng.
  • Barnens urväxta kläder.
  • Fyra svettiga hantverkare.

Ni vet, sånna vanliga grejer.

 

 

Här var det tänkt att det skulle vara ett blogginlägg om kex, men jag blev trött och slösurfade lite istället. Så jag snubblade över en grej jag aldrig hört förut, nämligen Twee-Q. Nu har nämligen genus-idealisterna tagit ett grepp om de sociala medierna och lanserat en tjänst som mäter jämställdheten på Twitter. Jepp, här ska det banne mig mätas.

I princip går det ut på att man mäter könsfördelningen av dina senaste retweets. Retweetar du mest män eller kvinnor? Handen på hjärtat nu. För detta är nämligen oerhört viktigt. Det tycker i alla fall Crossing Boarders som är organisationen som står bakom tjänsten. Om du twittrar om pungvred som, helt oempiriskt uppbackat, torde intressera en könsgrupp aningen mer än andra (ja, för i sann genus-anda vill jag erkänna alla könsgrupper ni kan komma på, samt alla andra grupper för den delen också. Den där könsidentitetsförkortningen blir ju bara längre och längre. Såg idag att man lagt +A för ”Alierade” till det dyslektiska alfabetet, HBTQI. En parentes, jag vet) så spelar det ingen roll. Alla ska representeras. Alla ska vara med. Alla ska få medalj.

Just nu befinner sig Crossing Boarders i Almedalen med sitt potenta jämställdhetsverktyg (ursäkta det något manliga adjektivet) och ställer politikerna mot väggen. Guuuuuud, vad intressant!

Så, jag var bara tvungen att testa deras eget twitter-konto (@xingboarders) i deras egen tjänst. Man ska tydligen ligga på 10 för att kunna skryta om det.

Nä, jag är fortfarande trött. Jag borde ha koncentrerat mig på kex istället, tror jag. Go'natt på er, pussgurkor.