en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Kommer ni ihåg den där akuten-incidenten jag hade i februari? Jag har glömt berätta att jag nu fått en orsak till hela den här vårens in och ut på akuten. Jag har, och uppenbarligen också läkarna, trott att det var lungorna det var fel på. Men icke!

Jag träffade en specialist i förra veckan som var märkbart irriterad. Han gnällde och skavde mot, i stort sett, hela vårdetablissemanget. Fast egentligen var det nog så att han tyckte att det vara mötet med mig som var besvärligt. Eller rättare sagt; att han skulle behöva berätta att samtliga inblandade läkare hade dabbat sig och missat en inte helt obetydlig detalj.

Nämligen, att man missat en röntgenbild som tydligt visade att jag fått en infarkt i lungan, eller lungemboli om man så vill. En propp, helt enkelt. Hoppsan. Sånt händer. Ingens fel. Eller som läkaren sa; ”Lite olyckligt. Men en jäkla tur att den satte sig långt ut”.

Jaha. Tur, alltså. Där ser man. Fast jag vet inte. Känner på mig att det här kommer innebära ännu mer stick i armar och andra tester. Crap. Nåja, den som lever får se, brukar man ju säga. Känns passande i detta fallet.

Jag fick ett meddelande om att ett rekommenderat brev med mitt nya körkort nu fanns att finna på Postens företagscenter i Skurup. Då vi ändå skulle iväg till släktingar så svängde jag inom med den naiva förhoppningen om att detta var ett kvickt ”in-and-out-jobb”. När jag kom dit såg jag en skylt med öppettiderna bredvid dörren. De hade öppet 8.30 – 9.30 samt 15.00 – 18.00. Jag tittade på klockan som visade 14.45 men gick ändå in eftersom dörren var öppen. Inga andra var där. Så jag knackade lätt på fönstret vid luckan med de nerdragna persiennerna.

(Anonyma röster hörs från andra sidan av en dörr och en uppenbart oisolerad vägg.)

Röst 1: Vad var det?

Röst 2: Åh nä, klockan är ju inte tre ännu.

(Dörren bredvid uthämtningsluckan öppnas en aning och en Posten-tjej tittar ut.)

Posten-tjej: Eh…hej?

Jag: Hej. Jag vet att klockan inte är tre men tror ni att ni skulle kunna plocka fram ett brev till mig ändå? Det gäller ett körkort. Det är ju inga andra här heller, så…

Posten-tjej: Nä, alltså. Vi har inte öppnat ännu.

Jag: Alltså, egentligen har ni ju det. Ni har bara tagit en sjukt lång paus i hela den här lämna-ut-brev-grejen sen halv tio i morse. Hehe.

(Posten-tjejen ser inte särskilt road ut och tittar på sin kollega som står med händerna i byxfickorna strax bakom. Kollegan blänger misstänksamt på mig.)

Jag (förstår att den lite lättsamma jargongen inte gick hem och försöker med sympati-approachen istället): Ok. Jag förstår, men hela familjen sitter i bilen eftersom vi är på väg bort. Så jag bara undrar om ni inte kunde hjälpa mig ändå…sådär 15…förlåt, 14 minuter i förtid?

Posten-tjej (ler med ett leende som känns som ett sånt där leende som någon tar till när de inte alls vill le men då företagspolicyn säger att de måste): Asså, vi har brevet i valvet. Vi har inte hunnit packa ut någonting därifrån ännu.

Jag: Det här valvet. Ligger det i en annan del av Skurup?

Posten-tjej: Nä, det har vi här bakom.

Jag: Varför kan du då inte bara öppna det och liksom bara ta fram brevet nu istället för om 14…förlåt, 13 minuter?

Posten-tjej: Nä, tyvärr. Vi har inte hunnit så långt ännu.

Jag: Jobbig dag på Posten, alltså.

Tjejen stänger dörren och jag går ut till bilen och väntar i 13…förlåt, 11 minuter. Sen går jag tillbaka.

Tjejen har redan hissat upp persiennerna och väntar vid luckan. Fortfarande ingen annan kund där, så jag går rakt fram till luckan.

Jag: Då var klockan tre, då. Och jag vill alltså fortfarande hämta ut mitt körkort.

Posten-tjej (Hon vänder sig om och bläddrar bland uppskattningsvis 15 andra brev i en pytteliten plastback): Då ska vi se… Här var det. Har du ID?

Jag räcker fram mitt pass.

Jag: Den ser tung ut.

Posten-tjej (tittar upp från sitt granskande av mitt mugshot till passfoto): Förlåt?

Jag: Byttan med brev. Den ser tung ut.

Posten-tjej: Åja, det är väl inte det värsta.

Jag: Jag måste bara fråga en sak. Om jag kommit hit i morse mellan halv nio och halv tio, hade ni haft brevet framme då?

Posten-tjej: Ja.

Jag: Så ni bar alltså tillbaka det in i valvet under ”pausen”?

Posten-tjej: Jo. Vi får inte ha nått framme då det inte är öppet.

Jag: Tog det också 15 minuter att bära tillbaka den där backen då?

Här väljer Posten-tjejen att inte svara, vilket man skulle kunna tolka som att hon uppfattade min fråga som en aning dryg. Jag väljer dock att tolka det som att hennes hörselförmåga undet en kort tid plötsligt upphörde.

Posten-tjej (granskar mitt brev med mitt körkort ytterligare en gång): Fick du meddelandet först idag?

Jag: Ja. Vaddå?

Posten-tjej: För körkortet kom till oss den 17:e.

Jag: Oh, my God! Då har ni ju tvingats släpa mitt körkort fram och tillbaka i 7 dar, era stackare. Det bli ju….eh…minst 6,5 timmes släpande i onödan. Och så säger dom att Posten inte är service minded. De skulle bara veta, alltså. Hehe.

Tjejen suckar och räcker mig äntligen mitt körkort.

Jag: Tack för hjälpen!

Nya oroligheter har ikväll blossat upp inne i pojkarnas sovrum. Det är den nu ett år långa tvisten kring försäljningen av en våningssäng som ånyo skapat spänningar i den redan sköra relationen mellan de tidigare nyttjarna av denna säng och de som sedan sålde den. En talesperson för de före detta nyttjarna menar att försäljningen av denna möbel aldrig sanktionerades av dem eller att de ens blivit tillfrågade. Detta har lett till interna stridigheter inom familjen och kulminerade nu ikväll med stor klagan och tår-bonanza strax efter läggdags. Från regeringssidan meddelar man att läget för tillfället är under kontroll men mycket pekar på att denna konflikt är långt ifrån över. Nya oroligheter väntas då planerna kring den nya övervåningen gjort känna att de nya rummen inte heller kommer innehålla någon våningssäng. Hur detta kommer att utveckla sig är i dagsläget oerhört svårt att sia om men jag kommer rapportera direkt från händelsernas centrum.

Över och ut.

Idag på morgonen, på väg till jobbet, fick jag en kram och en gripande berättelse om en något tankesvag men hemlängtande katt, en förstående och kärleksfull make och ett sönderklippt nätstaket. En händelse och berättelse som inte på något sätt har någon koppling till mitt arbete men som ändå gav trevlig energi en god stund in på dagen.
Uppskattas.

Efter att ena glasdörren rasat ner två gånger sen du för första gången satte upp vår duschhörna, så blev jag lite wild n’ crazy idag och gav mig på att fixa det själv istället för att ringa dig en tredje gång. Jag vill inte på nått sätt förringa din yrkesskicklighet eller så, men jag tror jag eventuellt kan ha hittat anledningen till varför duschdörrarnas upphängning inte har…, hur ska jag säga,.., inte riktigt stått i paritet med din annars så uppenbart briljanta yrkesutövning. Så kan vi säga.

Jag har förmodligen helt fel. Men jag tänkte att eftersom du är så välrenommerad och med så fina rekommendationer från de finaste inom VVS-branschen i ryggen, så är det ingen annan än du som borde kunna avgöra om mina iakttagelser är helt uppåt väggarna.

Amatörmässig som jag är så tog jag mig nämligen en titt i den ensidiga monteringsanvisningen och sprang på en liten detalj som kan ha haft betydelse. På bild 3 ser man hur det är tänkt att dörrens aluminiumprofil skall förankras. Tror du att det kan vara så att den medföljande skruven är just den skruv som syns på bilden? Och att den streckade linjen som går från den tecknade skruven mot hålet i den tecknade profilen är tänk att tolkas som att den riktiga skruven skall skruvas in i det enda hålet som finns på den riktiga profilen? Det är en bisarr tanke, jag vet!

Men det fanns ingen annan bild bland alla de 6 bilder jag tittade på, som visade att man under profilen skulle stoppa in bitar av sådana där golvläggningskilar av plast och sedan staga upp det med silikon. Du vet, som du hade gjort. Du måste olyckligtvis ha råkat tittat i en annan monteringsanvisning. Ett ärligt misstag av ett proffs som enligt egen utsago satt upp tusen liknande hörnor. Det förstår jag ju.

Dumdristig som jag är så har jag idag provat att ta bort din uppenbart eminenta upphängningslösning. Och på helt eget bevåg också skruvat f-a-s-t dörren i profilen. Förmodligen helt emot all yrkesmässigt know-how som ni erfarna besitter. En konstig bieffekt är att dörrarna för första gången går ihop hela vägen uppifrån och ner. Visst är det konstigt!

Men jag bara MÅSTE ha missat nått. För det har bara kostat mig 40 spänn istället för 1600 som förra gången. Du får gärna mejla svar till dra.at.helvete@hotmail.com.

Puss o kram,

Emil

Efter att ha ägnat mig åt olovlig körning i ett halvår så tog jag mig häromdagen i kragen efter en vända på sjukan och gick till en fotograf för att ta en ny bild (eller ”mugshot” om man så vill) till ett nytt körkort. Vid hemkomsten ville mina grabbar ha varsitt ex, vilket de fick. De sprang glatt för att visa sin ömma moder, tillika min älskade hustru.

Min fru: (tittar på kortet som en av mina söner håller fram) Mäh! Vad gör du med munnen?

Jag: Vaddå?

Min fru: (småfnissar och verkar finna fotografiet aningens lustigt) Din knasiga min. Varför?

Jag: Vaddå för min? Sådär ser jag ju ut.

Min fru: Ja. När du är skitnödig.

Jag: (tittar på fotografiet, ler och medger tyst för mig själv att min fru eventuellt har en poäng här) Jag VAR nödig. Den där kontrastvätskan behövde komma ut, tror jag…

Min fru: Haha. Du HAR verkligen en foto-min. Du är som Chandler. Kan du inte se ut som du brukar?

Jag: Man skulle ha ett neutralt ansiktsuttryck, sa fotografen.

Min fru: Neutralt?

(Min fru tittar på fotografiet. Sedan på mig. Sen tillbaka på fotografiet. Sen börjar hon fnissa igen och räcker tillbaka det till min ena grabb)

Jag: Ja, det är möjligt att min mun blir lite sned när jag försöker se allvarlig ut.

(min fru kommer ut i hallen medan hon gång på gång växlar mellan en riktigt ful grimas och sitt vanliga ansiktsuttryck.)

Jag: Hehe. Vad håller du på med?

Min fru: …vanlig….neutral…vanlig…neutral…

 


Jag står på perrongen i den håla jag bor i och väntar på tåget som ska ta mig till mitt arbete. Jag är naturligtvis inte ensam. Här står också en hord av ynglingar, ivrigt tjattrande om Gud vet vad men uppebarligen nått spännande. Kanske om nått som kommer hända kommande helg. Ni vet, den där sortens härliga och bekymmerslösa atmosfär som bara tonåringar kan skapa.

Mitt i denna uppsluppenhet så måste vi andra invånare av perrongen parera projektiler av saliv som stöts ur den ena plutande munnen efter den andra av den ena halvan av ynglinghorden. Det är bara pojkarna som uppenbarligen verka lida av sådan onormalt hög salivproduktion att de är oförmögna att behålla den innanför den egna kroppens barriärer.

Och jag minns tillbaka till den tid då jag själv hörde till en liknande hord. Jag minns att det då var likadant bland mina gelikar. Själv hade jag välsignats med en normal produktion av nämnda kroppsvätskor och behövde alltså inte bidra till rännilarna vid min ungdoms busshållplatser, men mina kamrater hade tydligen inte haft samma tur. Jag var udda på det sättet. Också. Och i den åldern vill man ju vara som alla andra.

Jag minns hur jag i hemlighet tränade på att harkla fram duktiga loskor för att skicka dem genom luften som små blöta missiler men hur det varje gång misslyckades. Istället stod jag bakom garaget och duschsprayade vår stackars Tujahäck med all väta min kropp lyckades mana fram tills jag var så uttorkad att läpparna klibbade mot tandköttet och den enda fukt jag hade kvar sakta rann längs hakan. Jag behärskade aldrig denna teknik. Och jag minns att jag tyckte det var jobbigt.

Jag har ingen aning om detta trauma har haft någon påverkan i min brist på frimodighet där jag stod idag på perrongen och fick lust att lägga en hand på axeln till MegaDeath-tröjan, som gång efter varannan fick stryka fukten från sin fjuniga haka med handens översida, och viska:

– Jag vet hur det känns, grabben. Du behöver inte. Det kommer gå bra ändå. Allt kommer bli bra, ska du se.

Jag vet. Det har varit lite glest mellan blogguppdateringarna på sistonne. Jag ber naturligtvis om ursäkt för det men ger självklart inga som helst löften om bättring.

Den gångna helgen var första helgen på bra länge som jag kunde ägna mig åt någonting utan att omedelbart förvandlas till en bedrövlig reinkarnation av en 102-årig KOL-patient på höghöjdsträning.

Så med min nyvunna hälsa har jag ägnat större delen av min lediga tid i det utrymme av vårt hus som är tänkt att bli vår andra våning. Där uppe finns ingenting förutom damm, sågspån, gammal frilagd isolering och massa byggmaterial, allt höljt i ett trött dunkel då det ännu inte finns något naturligt ljusinsläpp. Med andra ord ett perfekt ställe för ett prestandatest av mina skeva lungor.

Så nu är ena långsidan klar för isolering av kattvind och snedtak. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta med isolering under ett tak med svarta betongpannor under sommarmånaderna. Verkligen. Jag lär säkert återkomma till ämnet.