en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Rastlösheten vet inga gränser. Fjärde dagen borta från jobbet och det hade väl varit okey om det inte var pga sjukdom. Orken är lika god som på ett genomsnittligt roadkill. Trots detta gjorde jag igår, i ett desperat tristessanfall, ett försök att laga den trasiga duschdörren i vårt badrum. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag var ensam hemma.

Blöt av svett stod jag till slut nästintill naken i badrummet och drog loss aluminiumprofilen till dörrfästet med en galnings envishet. Flämtande och stönande som en tysk videoinspelning av det lite mer ekivoka slaget fick jag loss den. Givetvis gav jag sedan upp återstoden av reperationsprojektet. Men det kändes ändå rätt gött att ha gjort nått iallafall. Även om det var till priset av total utslagenhet.

Att få vår minste grabb till dagis när han bestämt sig för att han inte vill är litegrann som att försöka få Katla att ta på sig ett par Speedos.
God morgon, förresten.

Ni känner säkert till mitt förhållande till mat vid det här laget. Därför kommer det säkerligen inte som någon större överraskning om jag avslöjar att jag inte är en särdeles begåvning i köket. Faktum är att jag i stort sett är helt värdelös.

Nä, i vår familj är det min fru som är den kulinariska ekvilibristen. Hon briljerar bland slevar och karotter och ger mig instruktioner med ett tålamod som får Gordon Ramsey att verka lugn och sansad.

Så även om jag nu av naturen inte hade varit särskilt skadeglad så är det ändå med viss förnöjsamhet som jag idag fick se resultatet av min kära hustrus kringelbakning. Jag vet inte vad ni tycker men om jag hade sett dessa ligga på en trottoar hade jag nog snarare tagit det för något som redan varit inne och vänt i en annan människa än ett bakverk

 

Mums!

 

Någon som blev sugen? Jasså, inte det? Konstigt. I morgon är det kalas för vår minste grabb. Hundra spänn på att min fru kommer vägra lägga dessa på kakfatet.

Så har man då återigen fått nöjet att bevistas i tågkupéer, ihopträngd i normalsvenskens direkta närhet. Det var ett trasigt och halvt tåg som mötte upp den väntande boskapen i Malmös nybyggda ändtarm. Och det var med stor möda staden klämde ut oss ur denna tunnel efter två stopp pga av tekniskt fel. Sedan var det bara att njuta hela vägen hem. Tillsammans med de uppenbara rymlingarna från någon sluten psykiatrisk avdelning.

Vi hade bl.a. den sköne, men ack så illaluktande, Herr Trötter på min ena sida som högljutt snarkade och stundom vinglade hit o dit i sin självfloricerande utstyrsel (behöver jag säga att han klev av i Skurup?). Snett mittemot hade vi en förvuxen hobbit med det ovanliga tickset att dra sig i lockarna på sin grånande kalufs så fort han läste i sin tidning. När han tittade ut i kupén eller ut genom fönstret så kunde han hålla händerna i styr, men så fort han sänkte blicken till tidningen for en hand upp i frisyren. Fascinerande. Bredvid denne man satt en kvinna med svåra Läkerolproblem. Jag har aldrig sett någon svulla halstabletter i sådan utsträckning förut. Det kan i och för sig varit en taktik för att hålla den värsta odören från Herr Trötter borta och på så sätt undvika kväljningar. Det kan det ju ha varit förstås. Ett annat uppskattat framträdande var killen som helt uppenbarligen nyss upptäckt det där med musik och kände en tvingande lust att med ryckande rörelser försöka sjunga med till de fantastiska tonerna som strömmade ur hans Koss-lurar. Mycket underhållande. Nästan lika underhållande som den lite äldre kvinnan i gummistövlar som tyckte att ”I wanna boom-boom-boom with your body, oh” var ett trevligt val av ringsignal till sin telefon. Nja.

Folk, alltså. Jag förstår dem inte.

Skateboardåkare, eller ”skatare”. Det fanns en tid då jag ville vara som ni. Det erkänner jag. Egentligen var det surfare som var objekt för min tysta dyrkan men jag bor ju i kalla Sverige och ni var det närmsta jag kunde hitta. Den något, hur ska jag säga, lediga klädseln och fuck the power-mentaliteten attraherade mig. Som slitna slupar med trasiga segel glider ni oberört fram på trottoarernas, perrongernas och köpcentrumens oceaner. Folk får simma ur led eller kölhalas. Vilket de väljer skiter ni i. För ni har street cred. Det tyckte jag verkade coolt.

Sen växte jag upp.

Dear Hollywood,

For the love of God. Stop giving film funding to Tom Hanks.

Please!