en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Vi har alla hört det förr. Folk som säger att invandrare får man inte kritisera för då är man rasist. Folk som menar att man inte kan ogilla när en invandrare slår ner en svensk för då är man också rasist. Folk som besväras av att de känner sig stigmatiserade bara för att de vågar uttrycka sina farhågor av en allt för omfattande blandning av skilda kulturer och traditioner. Folk som rycker på axlarna och pekar på Rosengård och viskar ”Se själv. Se hur det gick”. Folk som tycker att det ändå är lite konstigt att dömda brottslingar oftare verkar ha utländskt påbrå än att det är s.k. etniska svenskar. Ni vet, de tongångarna.

Som en pytteliten replik till sådana diskussioner vill jag bara säga tack till den främmande Kosovoalbanska familjen som i kön på Coop i Malmö pratade med och uppmuntrade mina barn och inte vill säga hejdå innan de fått bjuda dem på varsin glass. Välkomna hit! Jag älskar er!

Men till de ”etniska svenska” gubbarna som en timme senare for ut ur sina förortshålor för att skälla ut min fru för att hon ställt bilen för nära deras tomt och bad henne att aldrig komma tillbaka. Till dem vill jag höja mitt långfinger och meddela att det vill vi inte heller. Inte om vi kan slippa.

Människor hamnar i besvär när de är i underläge och utstötta. Socialt och/eller ekonomiskt. Det säger lite om oss andra snarare än om invandrarna, tror jag.

Fattigdom och utanförskap kan vi göra nått åt. Idioter och knasbollar är det lite värre med. Och de finns i alla kulturer. I vår också.

Om du råkar befinna dig på akuten och en sköterska frågar dig vilket av två sätt du önskar att få i dig ett läkemedel. Och om båda sätten ändå kommer innebära perforering av din hud.
Och om du samtidigt har en stilla önskan om att sköterskan ska ta det varsamt.
Då finns det bättre sätt att besvara den frågan än med ”Vilket är dyrast?”

Kroppen jag har fortsätter ge vissa indikationer på att vi inte är helt överens om hur skötandet av hela det här som jag lite slentrianmässigt brukar kalla för ”min kropp” ska gå till. Kroppen verkar ha en annan uppfattning om vem som egentligen behöver vem, så att säga. Själv börjar jag tycka att kroppen hanterar detta med vem som ska basa på ett mycket barnsligt och löjligt sätt. Det ska gnisslas och kvidas och ömmas till höger och vänster om den inte får som den vill.

Så därför beslutade vi idag att tillsammans få lite hjälp och har därför begett oss till Ystads akutvårdsavdelning (igen) för att se om vi tillsammans kan få ett slut på kivandet och bråkandet som idag har eskalerat till ohållbarhet.

Jag har givetvis en egen agenda och tänkte kolla med läkarna hur långt man egentligen har kommit på det där cyborg-spåret och om det finns möjlighet att signa upp sig som försöksperson i så fall. För som läget är just nu, mellan kroppen och mig, så känner jag att en skilsmässa ändå skulle kunna bli bra för oss båda.

Jag skulle kunna börja kampsporta igen och kroppen… Ja, den skulle kunna få möjligheten att få lite tid att förverkliga sig själv och lite sånt. Kanske åka till Tibet för lite soul searching, vad vet jag. Kanske den hittar någon på vägen och får uppleva det där som den hävdar att jag aldrig kunnat ge den. Någon som lyssnar på den. Någon som finns där när den behöver tröst och vila. någon som tar hand om den, helt enkelt.

Nåja, vi får se vad läkarna kan komma med för visdom.

För min fru finns det inget som heter ”halvdant”. Det som för resten av världen skulle te sig som en halvmessyr är för min fru bara en tillräcklig mängd av perfekt. Som om Gud, mitt i baket, tänkte freestyla lite och slängde i ytterligare två koppar övertro till sin egen förmåga. Skjuts in i ugnen, bara.

Resultatet blev en tjej som slog in nålar i betongväggar med en marmor-elefant för att hänga upp gardiner, som köpte sig en bil innan hon hade ett körkort eftersom det kunde hon fixa sen, som plattade sitt hår med ett ångstrykjärn och som inte såg några konstigheter med ett pianoköp till en lägenhet som låg på andra våningen av en gammal tants privata bostad.

Med andra ord, det bästa som kunde hända en tveksam sengångare från Skåne med seriösa prestationsissues.

Så, för inte så längesen köpte min fru en 7kg tung och rätt stor spegel. Hon ville att jag skulle sätta upp den ovanför pianot i vardagsrummet. Eftersom jag är den jag är så sa jag ”Absolut. Visst” och sen gick det ett par dagar. Så till slut ville min älskade hustru hjälpa mig igång och plockade fram vad som i hennes värld är det som är precis lagom perfekt för att hänga upp ett sådant schabrak på en gipsvägg.

Jag kan inte låta bli att tycka det är lite gulligt. Denna typ av optimism gör mitt liv så oerhört spännande. Ofta svårt. Jodå. Men spännande.

 

 

Det händer att man ibland måste rucka på rutinerna av olika anledningar. Till exempel måste man tyvärr jobba hemifrån ibland.

Mitt kontor för tillfället.

Som ni förstår har det ju sina omedelbara nackdelar. Som t.ex. vart ska man ställa sin läsk och paketet med choklad?

Jobbigt.

Berättade jag att Telinet-killen ringde tillbaka? Det blev inte alls så spännande som jag förväntat mig. Jobbigt när sånt händer, tycker jag. När man peggar en boll nått så in i hoppsan, men ändå slår man så hårt i luften att muskelfästena tar första flyget till zumbakursen på Costa del Sol.

Som den gången när jag jag höll på att hamna hos kronofogden för att jag klagat på en felaktig faktura. Ärendet gick till inkasso trots felet. Där blev jag ombedd att hålla på betalningen, med garantier att jag ansolut inte skulle drabbas på nått sätt, eftersom nått uppenbart blivit fel. Sen kom indrivningshoten. Ni vet, man har rätt men det blir fel ändå.

Så man laddar från hälarna när man kliver in i butiken. Beväpnad till tänderna med argument, kvitton och okvädesord. Men innan man hinner säga Ablefari så möts man av en leende butiksägare som säger förlåt, ger en klapp på axeln och livstids rabatt på grejerna de säljer.

Så man går därifrån med osunt mycket uppdämd aggression och istället en klibbig känsla av att man kanske borde bjudit personen på en fika. Livsfarligt. Det är sånt som får folk att inte använda blinkers, det kan jag lugnt säga.

Jag vill bara säga att jag är en enkel och ganska vanlig människa. Jag hade en klump i halsen när Kate släppte Leos hand i Titanic. Jag erkänner det. Det behövs mindre än ni tror.

Missförstå mig inte nu. För jag uppskattar verkligen att ni hälsar mig vid förnamn när jag kliver in genom dörrarna. Och att ni gjort det till en liten tävling att gissa vad jag kommer beställa. Och hur ni nästan alltid gissar rätt. Och hur ni sedan skämtsamt raljerar över min bottenlösa oförmåga till variation. Eller när ni frågar i vilken ordning jag vill ha pålägget på min macka. Jag menar, det är en guldstjärna i min värld.

Men…det är inte DET som är grejen för mig.

Vad jag försöker säga är:

You had me at ’Vill du ha en gratis muffin?’.

Ni av er som känner att ni är riktiga fenor på det här med evolutionsteorin. Kan ni hjälpa mig med en grej? För som jag begripit det så är hela den här ”survival of the fittest-grejen” själva katalysatorn i evolutionen. Eller?

I så fall har jag en del funderingar kring sniglars existens. De ska ju ha funnits sedan tidernas begynnelse. Och den sista tiden tycker jag ändå vi människor (homo sapiens sapiens) har gett arten överdrivet mycket pepp i förhållande till dess utveckling. Men helt förgäves. Det finns arter som ur ett evolutionistiskt perspektiv verkligen jobbat sig till sin status. Som t.ex. späckhuggaren (Killer whale) och Djävulsrockan.

Men sniglar? Vi kallar dem Hammarsnigeln, Pantersnigeln och för att inte tala om Mördarsnigeln. Men allvarligt. Vad exakt kan en snigel mörda? Oavsett vad en del ultraveganer än säger så kan man fan inte mörda sallad. Sniglarna är så fakking ägda av igelkotten, ankan (!), grodan och paddan. Snigeln kan ju fortfarande ingenting! Den kan ju inte ens smita undan. Den bara ligger där. Under de eoner som evolutionen fått hålla på, borde vi åtminstone inte ha en riktigt snabb och elak madderfakking supersnigel värd namnet? Kick-ass-snigeln. Som springer utmed E65:an i skymningen på jakt efter vildsvin. Men nej, de ligger efter några miljarder år fortfarande i sitt eget slem och drar in ögonen när fienden kommer. Smart överlevnadsstrategi. Verkligen. Har evolutionen glömt bort denna bedrövliga ursäkt till livsform?

Kan nån förklara detta för mig?

Igår blev jag uppringd av en smått nervös kille som sa sig arbeta för energibolaget Telinet Energis räkning. Efter en lite knagglig inledning på samtalet (förmodligen mitt eget fel eftersom jag i vanlig ordning fick en ingivelse att vara lite lustig och denna ingivelse borde, med facit i hand, möjligen ha ignorerats) klargjorde killen att han ringde för att han var övertygad om att han kunde reducera mina energiomkostnader.

Eftersom han inte alls lät särskilt övertygande tänkte jag att det kunde vara intressant att låta honom fortsätta. Så han stakade sig egenom sitt manus och jag flikade in ett ”Jaha” och ”Mhm” med jämna mellanrum. Jag hjälpte honom lite emellanåt när det blev lite fel. Som t.ex. när han påstod att det som gjorde Telinet unika var att de kunde leverera el till inköpspris och jag då, i all ödmjukhet förstås, menade att det unika snarare låg i att de konsekvent ligger mellan 40 till 60 kronor högre i månadsavgift jämfört med andra bolag. Lite småsaker, bara.

Killen ville verkligen sälja och ansträngde sig verkligen även om det blev än mer hackigt och stakande när manuset tog slut och han försökte sig på att köra utan stödhjul. Vid ett tillfälle bad han mig vänta en stund medan han gick och frågade någon annan om en grej.

Så jag kunde inte säga nej till honom sådär rakt ut. Utan vi kom överens om att han kunde få ringa i morgon och så fick jag ”en chans” att fundera och läsa på mer om Telinet på deras hemsida om jag ville. Sedan lade vi på luren.

Grejen är att jag faktiskt kollade upp bolaget en smula medan frugan var absorberad in i ett avsnitt av Grey’s. Och då blev det ännu mer intressant. För enligt SCB finns det inga uppgifter om antalet anställda trots registrering av bolaget 2008. Jag hittade bara resultaträkning för 2009 som landade på en förlust över miljonen. Bolaget saknade registrerad och kvalificerad revisor. Enligt Skatteverket har bolaget fått F-skattesedeln avregistrerad och i styrelsen sitter tydligen enbart två personer som dessutom har samma efternamn. Med hemvist i Norge.

Åh, nu ser jag verkligen fram emot att killen ska ringa idag. Det finns ett skönt upplägg här någonstans, känner jag.

 

Om Du blir uppringd av en person, låt säga från Telinet Energi som exempel, och som med hurtig stämma undrar om denne kan få prata med den som har hand om elen där Du bor. Och Du då svarar att ”Enligt nätkoncessionen ombesörjs el-transmissionen där jag bor av Skurups Elnät och eventuella frågor rörande detta besvaras lämpligast av Skurups kommun”.

Då kommer Du förmodligen vara den enda som tyckte det var roligt.

Tydligen.