en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Idag vaknade jag inte heller i tid. Jag är sen till jobbet och då känns det lite extra motigt att behöva nyttja Skånetrafiken för att ta sig dit. Man kan liksom inte påverka då. Hade jag kört bil hade jag åtminstone kunnat förvandla mig till en skånsk bilförare. Ni vet en sån som mer forcerar trafiken än är en del av den. Det hade förmodligen inte gjort mer än ett par minuter men jag hade åtminstone tagit mig till jobbet som herre över mitt eget öde. Istället sitter jag inklämd mellan en man, som med största sannolikhet spridit lite gödsel på ägorna innan han fick för sig att ta en vända in till stan, och en Hubba Bubba-tjej som med ett par RnB-skvalande plastpluggar i öronen utan framgång söker ett ord till morgonens wordfeud-batalj. S A N E R A S. Jag slåss just nu mot viljan att rycka iPhonen ur händerna på analfabeten och ge den till mannen bredvid mig.

Men annars är det en helt underbar morgon.

 

Så var det dags igen för den årliga och kollektiva förvirring som sommartiden innebär. Denna klockslagsschizofreni som får hälften av befolkningen att påbörja tidsrelaterade meningar med ”Alltså egentligen är ju klockan åtta nu, så då blir det ju…”.

Jag läste någonstans att anledningen till förskjutningen från början enbart var att få folk att gå upp tidigare så att de skulle använda mer av dygnets ljusa timmar till arbete. Man räknade med att de ändå skulle lägga sig senare eftersom solen ändå var uppe. Cyniska skitstövlar.

Men ingen verkar gilla idén ändå. Man har tydligen försökt införa denna hittepå-grej flera gånger men folk har blivit tokiga och man har fått ta tillbaka fantasierna gång på gång. Dock lyckades överheten tillslut hitta en tid då befolkningen var mer mottaglig för idiotin. En tid då människor redan levde i en fantasi och mental dimma. Jepp, you guessed it. 1980- talet. När befolkningen började nyktra till ett par år senare var det redan inskrivet i Näringsdepartimentets förordning om sommartid. Och Bosse Ringholm hade hunnit underteckna ett EU-direktiv som förband oss att följa detta tidsnonsens. Tack Bosse!

Nyligen kunde man sikta flera tidningslöp som hävdade att sommartid rent av är direkt ohälsosamt. Jag vet inte hur det är med den saken, men en sak är säkert. Hade det varit Herr Ringholm som ringt på hemma hos mig för att väcka mig en timma tidigare så hade det varit absolut ohälsosamt. För Bosse.

Jag och grabben är engagerade i ett trädkojebygge efter att han i lördags frågat om vi inte kunde gå ut och bygga något. Så jag kastade upp en gammal lastpall i vårat pilträd, skaffade fram lite plankor och annat spill och sen gick vi fullständigt Martin Timell på alltsammans. Vi filosoferade om allt möjligt till hammarslagens taktfasta ackompanjemang. Det var riktigt trevligt ända till grabben avslöjade vad han egentligen anser om mitt yrkesval.

Grabben: Du pappa. Jag älskar det här.

Jag: Det gör jag också. Och vet du, vi samarbetar bra du och jag.

Grabben: Ja! Jag berättar hur stora bitar jag behöver, du sågar till dem och jag spikar fast dem.

Jag: Ja, du är faktiskt riktigt duktig med hammaren, tycker jag. Du kanske kan bli snickare när du blir stor.

Grabben: Hmm. Ja, om jag har tur så kan det bli så.

(Han gör en kort paus i hamrandet och låter blicken vandra iväg från plankor och spån.)

Grabben: Annars får jag kanske jobba på ditt jobb.

Nja, vi får väl hoppas att du inte har SÅ mycket otur.

 

 

Kommer ni ihåg min smått excentriske tandhygienist? Hon som tydligen tycker att nivån av smärta står i direkt paritet till sin egna yrkesskicklighet? Vi kan kalla henne för Mrs. Thatcher för det känns som ett passande alias. Idag ringde Mrs. Thatcher strax innan jag skulle packa ihop för dagen. Och precis som vårt senaste möte så var detta ett sådant samtal som på nått sätt faller utanför min definition av normalsamtal.

Mrs. Thatcher: Hallå där! Det är Mrs. Thatcher. Du hade en tid hos mig idag klockan 16.15.

Jag: (Tittar på klockan och inser att det var för ca 30 minuter sedan) Hoppsan! Ursäkta, men det har jag helt missat.

Mrs. Thatcher: Jo, det begriper väl jag också, hördu du. Du är ju inte här.

Jag: (med det lilla barnets pondus) Nääe….

Mrs. Thatcher: (med aningens mer pondus och auktoritet i rösten) Nej. Precis. Ska jag boka en ny tid kanske?

(Här följer ett mycket kort ögonblick där jag får möjlighet att gaska upp mig en aning)

Jag: Vet du vad? Jag är inte helt säker på att det är nödvändigt. Det känns liksom inte som om det var särskilt länge sedan jag var hos dig. Räcker det inte med en gång om året?

(Jag ångrar genast formuleringen av den frågan)

Mrs. Thatcher: Nä, det tycker jag verkligen inte. Vet du vad det kostar om du skulle behöva fixa tänderna för sent?

(Här följer en ganska lång utläggning av Mrs. Thatcher om olika dentalmedicinska komplikationer på grund av bristen på adekvat tandvård)

Jag: (har under tiden lyckats gaskat upp mig tillräckligt) Det skulle förmodligen kosta en mindre förmögenhet, men så resonerar ju alla försäljare av tilläggsförsäkringar och dylikt. Det blir liksom lite dyrt om jag ska investera proaktivt på alla livets områden. Det fattar du väl? Dessutom har jag tillräckligt med bryderier kring min munhåla för tillfället. Efter en rejäl dos av Doxyferm verkar det inte bättre än att jag fått nått slags svampangrepp i truten. Det har lite högre prio, om du frågar mig.

Mrs. Thatcher: (överdrivet oberörd av mitt uppenbara munhåle-lidande) Jaha. Och du har bergis fått Mycostatin mot det, eller hur?

Jag: Eh…jaa.

Mrs. Thatcher: I en 100 ml flaska, va? 3-4 gånger om dagen, eller hur?

Jag: …..jo….men det funkar inte så bra, tycker….

Mrs. Thatcher: Nu ska du lyssna på mig. Och lyssna noga. Den läkare som skrev ut det där har inte en #%$#@& aning om sådana här grejer. Jag kan munnen.

(En dramatisk konstpaus och en inandning av Mrs. Thatcher som inte är helt olik den som Jim Carrey gör i filmen Liar Liar)

Mrs. Thatcher: Du ska se till att få MINST 200 ml extra utskrivet som du ska köra runt i munnen 6 gånger om dagen. Därutöver ska du gurgla käften med nått basiskt, gärna mineralvatten, 100 gånger om dagen. Och du bör sluta äta mat du tycker om för under den här perioden kommer smaken förändras så att du i annat fall kommer att äcklas av den när vi är klara här. Fattar du? Så ät mat du redan tycker smakar skit för det blir inte bättre. Då äter du kanske inte så mycket heller förresten och det skulle väl vara en bonus för dig.

Jag: (är inte helt säker på om jag istället för fascination borde känna mig lite förolämpad) 100 GÅNGER OM DAGEN!!!

Mrs. Thatcher: Jepp.

Jag: (inser att det i runda slängar innebär en munvårdsprocedur ungefär var 6:e-8:e minut på det vakna dygnet, vilket får mig in i ett mindre skrattanfall) Men va f-n?! Hur ska jag hinna det? Jag kommer ju i princip behöva Gaffatejpa fast en dunk mineralvatten i fejset!

Mrs. Thatcher: (med extremt oberörd ton, nästan som om hon pratade med sig själv) Jag bokar en tid i september. Åh, nu känns det bättre. Det var gott att få tala dig till rätta och få skälla lite på dig. Det kändes bra för mig. Ha!

Jag: (helt fascinerad) Var det lika skönt för dig som det var för mig?

Mrs. Thatcher: Hehe. Jamen, vi säger så. Vi hörs! Hejdå.

Jag: Hejdå.

(vänder mig om till min kontorskollega J och förstår att samtalet eventuellt låtit en smula underligt och känner ett tvingande behov att förklara vem jag pratat med. Jag är osäker på om han trodde mig)

Tänkte bara tacka närvarande vid ceremonin tidigare i veckan. Den var kort men mycket vacker.

Tyvärr måste jag meddela att Favorit inte fått den permanenta plats som den förtjänat. Favorit kommer åtnjuta den sista vilan på annan ort än tidigare annonserad. Detta på grund av att det kommit till vår kännedom att vaktmästarna på anläggningen tydligen tillämpar ”exteriör-spräckning”. Det hela går ut på att slå sönder eller på annat sätt förstöra essentiella delar av våra kära för att undvika osanktionerad handel med reservdelar.

Jag vet inte vad ni tycker, men personligen kan jag tycka att detta ligger farligt nära brott mot griftefriden. Även om ändamålet är i all välmening.

 

Jag kan ibland tröttna på mig själv en smula. Särskilt vid sådana tillfällen då mitt viljemässiga jag fullständigt abdikerar inför mitt lite mer impulsstyrda jag. En del av er vet exakt vilka tillfällen jag pratar om, när jag regregerar till den verbala versionen av den där kaninen i Looney Tunes som Elmer Fudd bara vill blåsa skallen av.

Igår var ett sådant tillfälle. Jag var på en härlig lunch på ett av de lite mer fashionabla lunchhaken i Malmö. Och hade det inte varit en färdiglagad lunchbuffé så är jag övertygad om att jag igår haft en loska som inte kunde varit större om den så hade harklats från djupet av Mordor, i min lunch.

(Jag råkar promenera rakt förbi kassan och tjejen som står där på väg in i lunchmatsalen medan resten av lunchgänget stannar till för att betala)

Lunchkompis: Hallå där! Tänkte du hoppa betalningen idag, eller?

(Här får jag en tvingande impuls att försöka vara lite lustig, vilket givetvis borde ha undertryckts och istället bett kassa-tjejen om ursäkt och börjat plocka fram plånboken)

Jag: (skuttar glatt tillbaka till kassan och vänder mig mot kassa-tjejen) Jaha! Detta är ett sånt där ”du-MÅSTE-betala-för-dig-ställe”. Så knasigt, hehe!

Kassör: (skrattar ansträngt och tittar tillbaka med en blick som lätt skulle kunna misstolkas som någon som tittar på en person och som bara önskade att denne person bara skulle vilja hålla käft och betala, eftersom det liksom inte var direkt tomt i kön till kassan) Ja, om du inte vill betala så får vi väl bära ut dig härifrån……hehe (suck).

(Här följer ett mycket kort ögonblick med möjlighet till eftertanke som kunde använts till att begrunda möjligheten att bete sig som folk och istället ge en kort ursäkt och bara nämna att man inte sett disken för att maten såg så inbjudande ut att man blivit en smula distraherad, eller några andra överslätande ord så vi alla kunde gått vidare)

(Ögonblicket har nu passerat och jag återgår till att vara…eh…mig själv)

Jag: Åh, vad trevligt. Blir det du som ombesörjer själva utbärandet? Ifall jag ska hålla på pengarna en stund till, menar jag. Haha!

Kassör: (med en ton som ger ordet ”ansträngt” en ny bild intill sig i närmsta uppslagsverk) Mhmm.

(Jag räcker över mitt betalkort och hatar mig själv en stund)

Kassör: Varsågoda och slå er ner.

Kassör: (vänder sig högst ofrivilligt mot mig eftersom hon tydligen ändå känner en övertygelse att en extra förklaring nog ändå är nödvändig) …men inte där det finns en skylt med texten R-e-s-e-r-v-e-r-a-d. För de är liksom…bokade.

Visst, du var till åren kommen. Det var du. Men det känns ändå tungt. Men efter ett par proppar den sista tiden och med problem med pumpen så fanns det inget annat att vänta. Det var jobbigt för dig mot slutet, och med specialistens diagnos i minnet valde vi att värdigt låta dig få somna in. Klockan 18:42 drog vi tillsammans bort kontakten och befriade dig från slangarna. Ett sista rossel hördes när dina sista unkna droppar lämnade systemet. Du var fri. Tillsammans lyfte jag och Jenny dig från den plats som i många år varit din. En plats där vi upplevt både glädje och sorg tillsammans. En plats som fortfarande luktar lite av din sura doft.

Du var vår Favorit, vår AEG 50872.

På måndag förs Favorit till sista vilan på Sysavs Återvinningsstation i Skurup. Valfri klädsel gäller men gärna arbetsbyxor och handskar om ni har. Han hade uppskattat det. Istället för kondoleansblommor ville Favorit att man kunde få möjlighet att sätta in pengar på ett konto till förmån för annan diskmaskin. Ta i så fall kontakt med undertecknad.

Pax vobiscum.

Igår fick jag anledning att sakna min vän Anders som just nu befinner sig i ett djungelland nånstans på södra halvklotet. Han är på många sätt en hjälte i mina ögon. Och en sjukt knäpp sådan. En sådan person som om man bjuder hem så kan man några dagar senare hitta TV-fjärrkontrollen i kylskåpet. Han tvingade mig en gång till ofrivilligt rakning av mina…ehh…bakre regioner efter att han kastat prick med små fruktpastiller mot mitt ”myntinkast” när vi höll på med ett av många renoveringsprojekt. Förvånansvärt stor häftningsförmåga de där Palle Kuling-pastillerna har.

Men han är också den sortens människa som gör saker. Ni vet, inte bara snackar om dem. En som blir genuint förbannad på orättvisor och vill göra något åt dem. Som med barnslig självklarhet griper in där andra väljer att titta åt ett annat håll. En som tar sin lika godhjärtade fru och sina barn till andra sidan jorden för att hjälpa till med att försöka skapa nån slags värdighet åt trafficking-offer som lyckats återvända hem. Ändå känner man sig inte dålig eller otillräcklig i deras närhet. Tvärtom, faktiskt. Förmodligen för att de inte drivs av att bli bekräftade som ”helgon” eller nått sånt. De bara är som de är. Anders och hans familj är sådana som jag behöver ha kontinuerliga doser utav. Och det var länge sedan jag fick en sådan.

Så igår, när mina barn sprang runt i den stora godisaffären som två crackstinna surikater, så fastnade jag framför en burk med fruktpastiller och blev en smula vemodig.

Jo, jag vet att det kan vara lite lurigt. Det finns så många regler att hålla reda på. Jag menar, vem måste inte tänka både en och två gånger för att begripa de där tilläggsskyltarna under P-skyltarna. För att inte tala om de där siffrorna som emellanåt kan synas utefter vägkanten på skyltar med gul botten. Skit-lurigt juh!

Så jag tänkte att vi kanske kan reda ut det här tillsammans. Så här står det i en liten skrift som kallas Trafikförordningen (ja, jag vet att många kanske aldrig har hört talas om den. Men den finns, jag lovar).

65 § När en förare avser att (…) svänga, byta körfält eller ändra fordonets placering i sidled på något annat inte oväsentligt sätt skall föraren ge tecken med körriktningsvisaren för att visa sin avsikt.

Nämen, vänta nu. Man får alltså INTE ENBART svänga så fort man får en impuls att göra det, som om man vore en banjospelande kromosomavvikelse med svår ”intelligensnedsättning” (min fru är inte helt förtjust i att jag använder det där andra ordet, men som enligt mig är en betydligt bättre beskrivning på själva tillståndet). Vad konstigt. Verkar ju helt ologiskt. Alla andra skånska drängabilister gör ju det.

Jag förstår om det är mycket att ta in såhär på en gång, så vi kanske ska titta på det igen. Repetition ska ju tydligen vara all kunskaps moder. Men vi gör såhär. Jag gör ett försök till sammanfattning. Okej?

65 § Ska du svänga? Använd blinkers då för i h-vete!

Alltså, jag förstår er precis. Den där ”körriktningsvisaren” sitter ju as-långt bort från ratten. Och då har jag inte ens gått in på det extremt jobbiga ljudet som hörs när man drar i spaken. Så om det här kändes alldeles för ansträngande, så fortsätt då köra bil som du alltid gjort. Släng in E-type i kassettbandspelaren och mumma dig med 5-56 precis som vanligt. Ge ungarna en smäll på käften och gratulera din kusin på fars dag. Gör det för all del. Låt inte mig hindra dig.