en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Det är onsdag och jag har precis tagit hand om nattningen av glinen. Det betyder att min fru just nu, sådär 1 timme efter isänggåendet, befinner sig inne i barnens rum för att trösta och lugna.

Och jag visste det. Jag sa det till henne redan vid första gången lillfisen smög upp ur sängen. Sysifos hade bättre utsikter att lyckas än vad jag har att få ungen att ligga kvar.

Sen provoceras jag av barngnäll. Särskilt omotiverat sådant. Kan inte hjälpa det. Okey, om de slagit sig eller nått. Eller om de blivit rädda eller skrämda efter att ha hört ”Miraklet” från TV:n. Men inte för att man inte får höra ”Bä bä vita lamm” en tredje gång. Där går fan min gräns. Då blir JAG gnällig, kan jag säga.

Och då blir min fru sur på MIG. Och tycker jag är barnslig. WTF?!

Pfft! Barnslig kan hon vara själv. Dumma, dumma alla.

 

”Know your audience” brukar man säga, vilket jag vill hävda att man lyckats ganska väl med på Coops lilla bokrea. Den består egentligen bara av två små lastpallar med några få volymer av ett tunt parti titlar. Men i min by, beläget mitt i den del av Sverige som hyser strax över 10% av landets A-traktorer, så är mångfald och myckenhet klart underordnat doften av motorolja, och barbecue-sås. Visst, det kan hända att jag överdriver och generaliserar i överkant. Men i så fall så tänker nog inköpschefen på Coop lite grann som jag.

Bilar, bilar och bilar

 

Kära februari,

Du suger. Inte bara på ett sånt där ”vad grått och trist det är”-sätt. Nä, du är sämst hittills i alla kategorier. Det hjälper tyvärr inte att du mot slutet slänger in en dag åt semlan. För övrigt är det bara en torr jävla bulle som nån brett på lite left-over-mandelmassa från julens godsaker och sedan kluttat på lite grädde. Klart överskattad som ”bakverk”. Kom tillbaka när du har en Ballerina-dag, då kan vi börja snacka. Tills dess kommer jag se på dig med ett visst mått av avsky i blicken.

Tycker du att det känns orättvist? Okey, vi tar och summerar i så fall. Feber, Streptokocker, Halsfluss, Afte, Diarré, 3 dygn på Ystads akutvårdsavdelning, Mykoplasma med lunginflammation som följd, Lungsäcksinflammation, Kräksjukan och Melodifestivalen (jepp, den hamnar bland sjukdomarna för jag mår faktiskt lite illa av att se det, så det så. Även om Ranelids bidrag var stor humor så vägs det inte upp. Sorry). Men värst av allt; att alldeles för tidigt behöva säga ett sista tack och adjö till en omtyckt kollega.

Så det spelar ingen roll om du så skiter ut vårlökar, videkissar och konfetti och spelar Chariots of fire på rönnpipa innan 1:e mars. Jag är ledsen men jag hatar dig lite grann.

Med överhängande riska att göra en Ines Uusman så fick jag i förra veckan en skön parentes till begreppet ”sociala medier” och i synnerhet den sociala interaktions-delen av den.

Knökfullt på tåget hem. Men knäpptyst. På nått sätt kändes det ändå som att snubben med boken var den som var mest närvarande, där han satt och tittade upp med jämna mellanrum och prasslande bytte sida. På nått skevt, konservativt och tryggt sätt.

Gissa vad jag gjort igår och idag. Ingenting!! Och det är skittråkigt. Så tråkigt att jag idag beslutade att börja trappa ner på mina painkillers för att nått skulle hända. Så när min mentala dimma började skingras nånstans vid 17-hugget slog det mig att jag ringt upp min chef igår och sagt att jag mått alldeles prima och troligtvis är tillbaka i sadeln redan på torsdag. Så det var bara att plocka fram telefonen igen. Och ringa 1177 och fråga om det fanns en medicinsk möjlighet att vara kurerad tills dess så jag kunde slippa att ringa tillbaka och känna mig dum. Som svar fick jag ett garv tillsammans med den misstänkt retoriska frågan ”…med en inflammerad lungsäck?”. Jag fick alltså istället känna mig dum två gånger. Bra tänkt där, Emil.

Jag kom också ihåg att jag varit ute för att plocka in ved och funderat på om jag ändå inte skulle passa på att hugga till lite tändved när jag ändå hade lyckats få på mig mina mjukisbyxor. Som tur är hade jag lyckats besinna mig då, eftersom jag glömt ta på mig tillräckligt med ytterkläder.

Nu ikväll har dock verkligheten kommit ikapp något (och med den också lite av mitt ont) och jag får nog bereda mig på ytterligare minst två dagar av tristess. Finns en risk att jag skruvar upp dosen igen av ren uttråkning. Jag verkar iallafall få trevligare idéer under påverkan.

Så ligger man här. I ett rum tillsammans med någon stackars gammal åderförkalkad stroke-patient och försöker sova till ljudet av det trötta rosslandet från Mordor. Det går sådär. Men hon är rätt så söt ändå, tanten. Stackaren lyckas hela tiden trassla in sig i EKG-sladdarna så att de lossnar och får maskinen bredvid hennes säng att spela Für Elise tills sköterskorna kommer. Hon har heller inte riktigt hajat hur sjuksängens fjärrkontroll funkar. Jag var tvungen att hjälpa stackaren när hon i ett Transformers-ögonblick höll på att förvandla sig till en mänsklig swiss army-kniv.

Själv är jag inne på andra dagen med morfin. Jag ä-l-s-k-a-r morfin. Världens bästa uppfinning, näst efter Ballerinakex. Men de kunde inte få in Ballerinakexen intravenöst så jag fick nöja mig med morfin denna gång. Så nu kan jag andas igen. Det har varit lite si och så med den saken sen i fredags kväll.

I morgon bär det av i ambulanstransport till Lund för de skulle tydligen gör nån grej där med mig som de helt uppenbarligen inte kunde göra här i Ystad. Kan bli spännande. Jag menar, det var ju ett tag sen man var i Lund. Undra om sjukhusmaten smakar bättre där. Jag tror det.

(Nu trasslade tanten in sig igen.)

Frugan var här ikväll och hälsade på. Jag älskar verkligen den kvinnan. Kan man göra annat när hon dessutom tagit med sig en stor påse blandgodis och en bit kladdkaka.

Go’natt på er!

PS. Du Linda…sträckning i axeln och concorrologigonncorro? Nä, det var nog något annat. DS.

Jag vill på intet sätt raljera över någons klädstil, eller så. Allt jag säger är att jag förväntar mig nått episkt av denna dag när den börjar med Det sjunde inseglet.

20120203-083936.jpg

Vet inte hur väl det syns men jag kan berätta för er att mantelspännet var vackrare än alvspännena från Galadriels Lothlórien. Bara en sån sak.

– Kan du blunda? Det kan vara lättare då.

– Såja, och så släpp dig…eh..släpp allt… Känn det lilla barnet.

(Redan här har jag allvarliga problem med att inte brista ut i asgarv. Vilket barn?)

– Andas heeela vägen…sååå…Med heeela ryggen.

(Ryggen?)

– Braaa! Nu kanske du kan känna hur din kropp liksom…försvinner.

– Du, jag skulle vilja att du sitter så här en stund.

(Här dyker tanken på att jag har betalat 160 spänn för att sitta på en stol upp, vilket får mig att glatt frusta till en smula. Det gick tyvärr inte obemärkt förbi.)