en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jaha. Så var det här året till ända. Det har på det stora hela varit ett ganska schysst år. Världen har blivit av med både fiskrens som Mubarak, Khadaffi och Kim-Jong Il samt med sin naiva tro på ständig ekonomisk tillväxt. Eller ja, det sista kanske är mer en förhoppning än ett faktum.

Jag har dessutom fått lära mig gå detta året. Bara en sån sak. Jag hoppas på ett lika utmanande år de kommande 365 dagarna. Typ. Och kan vi dessutom få Johannes att sova i sin egna säng innan årets slut så… ja… jackpot, liksom.

Hursomhelst, jag vill önska dig ett riktigt gott nytt år. Må din stig vara jämn och rak. Måtte du alltid finna skugga och vatten på din väg. Må du finna leende och lycka vart än du styr din fot. Måtte du….ja, du fattar.

Peace out!

Ibland kan min fru bli sur och irriterad över att hon upplever att hon tar ett större ansvar för exempelvis våra barns väl och ve. Hon har givetvis fel i detta och det brukar jag då oftast försöka förklara för henne. Hur fel hon har, alltså. Det brukar dock väldigt sällan hjälpa men kan vara ett underhållande sätt att hantera situationen. Underhållande för mig bör kanske tilläggas. Det är liksom ett bra tillfälle att öva på argumentationstekniken, om ni förstår vad jag menar.

Hursomhelst, ikväll var ett sådant tillfälle. Vi hade några vänner och deras barn över på middag ikväll. Efteråt beklagade sig min hustru över att jag bara hade softat under tillställningen och att det bara varit hon som fått lösa de konflikter våra barn (och i synnerhet vår anarkistiska minsting) varit inblandade i. Det var hennes utgångspunkt. Följaktligen blev då min den motsatta. Såklart. Let’s get ready to rumble!!!

Men ikväll gjorde ytterligare en aktör en oväntad entré.

Precis när det börjar hetta till så avbryter vår 4-åring oss, medan han långsamt kränger av sig sin skjorta för att börja göra sig redo för natten.

”Du pappa”, säger han stillsamt och lägger sin skjorta snyggt och prydligt på en stol. ”Du säger att du visst löst många bråk ikväll. Hur hade du tänkt lösa det här?”

Sen skrattade han högt medan han tog av sig strumporna.

Owned.

Det är dags nu. Dags för Johannes att sova i egen säng. Och efter lite diskussioner med min fru så visade det sig att det mest naturliga var om jag skötte hela den här invänjningsproceduren. Jag är inte helt på det klara med hur diskussionen landade där men min fru var väldigt övertygad och det räcker oftast.

Först och främst vill jag bara poängtera att det inte är själva sovandet i våran säng som är det stora problemet egentligen. Jag är inte av den fanatiska Anna-Wahlberg-psykopat-typen som vill kasta ungarna i vedboden så fort krystvärkarna lagt sig. Faktum är att jag tycker det är rätt mysigt att ha kidsen nära mig. Om man nu tycker det är så jomlans besvärligt med att ha sina barn nära sig tycker jag personligen man bör låta bli att skaffa några. Och grabben sover dessutom faktiskt rätt så bra om nätterna. Problemet är snarare HUR själva sovandet praktiseras av våran minsting. Det är som att ha ett helt fakking lag med konstsimmare i sängen. Och grabben har en fäbless för att trampa vatten. Ni vet, sådär som kattungar kan göra med sina mjuka små tassar när de har det riktigt mysigt i ens knä. Fast det är inte så mycket kattunge och mjuka tassar, utan mer som en ADHD-diagnostiserad komodovaran som tränar pilates. Och inte så mycket knä som det är min mjälte. Så hur mycket jag än vill ha honom hos mig så finns det ändå en högsta nivå av smärta jag kan klara under en och samma natt.

Så igår inleddes operation vinterdvala och det gick faktiskt riktigt bra. Eller kan det ha varit lugnet före stormen? Vi får se. Natt 1. Over and out.

I år var det pappas tur att kirra pepparkakshuset med ungarna. Det gick precis som förväntat. Jag och pojkarna diskuterade länge innan om vi skulle gå på nått särskilt tema, eller så. Men eftersom Johannes visat på en del anarkistiska tendenser redan vid julgransdekorationen så tänkte vi att vi bara ”kör på” och så får vi se vart vi landar, liksom.

Så tillåt mig att stolt få presentera pepparkakshuset från f.d. Jugoslavien.

 

Johannes och Rasmus blev lite hungriga under tiden....okey, jag också. Lite.

 

Jag sätter mig i bilen där resten av familjen suttit medan jag varit en snabb vända i en butik.

Min fru: -Du. Du vet hur du gärna går med händerna i fickorna på rocken?

Jag (något förvånad över att mitt sätt att bära upp en rock överhuvudtaget uppmärksammats av min fru): – Ja? Vaddå?

Min fru: -Jo. När du gör det och dessutom skjuter fram rocken med händerna däri, på det där sättet som du gör…

Jag: -Ja precis.

Min fru (vänder sig mot mig och talar med något lägre röst och ler med ögonen): -Då delar slitsen där bak på sig, så man ser extra mycket av din häck.

Jag (fast inombords låter det mer som ”And you like it, baby! Yeah!!!”): -Jasså minsann.

Min fru: -Då blir du väldigt lik Vanheden i den där filmen med Jönssonligan.

(Ganska så besvärande tystnad medan jag lägger i backen och kör ut från parkeringen).

Jag (lite dämpat och med en ton som när ett barn sprungit med ansiktet rakt in i en dörrkarm och en millisekund senare skriker med tveksamt övertygande stämma att ”Det gjorde inte ont!”): -Vanheden är ändå den i gänget som är mest stylish. Lätt.

Min fru (med illa dold förnöjsamhet): -Men fortsätt du gå omkring sådär då. Gör det.

Jag ligger i sängen och Wordfeudar från mobilen när min 4-åring kommer in. Han lägger sig bredvid och jag lägger min arm runt honom.

Grabben (med sin allra lenaste röst): -Kan du lägga undan den där?

(tillsammans med vädjande ögon riktas ett pekfinger i riktning mot min leksak…eh…jag menar mobiltelefon)

Jag (med en närvaro likt en ganja-gasad koalabjörn): -Mmm…eh, va? Näe. Jag håller på….och…

Grabben (har uppenbarligen glömt bort hur jag är funtad och försöker igen): -Du. Ge mig lite massage.

Jag (tänker att grabben måste ha glömt bort hur jag är funtad men jag börjar att klappa honom lite tafatt på ryggen i hopp om att grabbens förväntningar på att jag ska vara en kärleksfull förälder skall avta): -Mmmm….

Grabben (med en lite mindre len röst och lite mer en ”gör som jag säger annars kommer jag tvätta toletten med din tandborste”-röst): -Kom igen. Gör så där med fingrarna!

(Sonen visar)

Jag (fortfarande en smula frånvarande): -Asså, Rasmus. Jag vill inte just nu.

Grabben (vänder sig om och avslöjar att han vet PRECIS hur jag är funtad) : -Äh! Du har slut på batterierna juh!

Touché!!!

Häromdagen fick jag frågan om hur mina texter ”kommer till mig”. Tackar som frågar, sa jag då medan jag funderade på hur jag skulle få svaret att låta så pretentiöst som möjligt. Ni vet, en sån riktig basker- och pipa-beskrivning över texternas komposition och sånt hitte-på. Så här kommer en liten beskrivning över själva ”skapandeprocessen” här på bloggen.

Samma dag som jag kommer att skriva ett inlägg så vaknar jag oftast försent. Det gör jag i och för sig även andra dagar men det kan vi lämna därhän. Ofta vaknar jag också en andra gång sittandes på toaletten och med insikten av att jag sovit bort ytterligare 20 minuter. Hur jag undviker att ramla av är en gåta även för mig. Jag får forska i det någon annan gång.

Därefter äter jag en undermålig frukost och beger mig sedan raskt mot tågstationen i byn för en kollektivresa mot Malmö. Här blir jag ofta förbannad en stund av diverse anledningar och tänker att jag aldrig ska åka kollektivt mer. Väl framme i Malmö letar jag upp mitt kontor. Ungefär vid denna tiden brukar jag då förbanna stadsarkitekten som format stadsdelen till en enorm vindtunnel. Samma dag som jag kommer att skriva ett inlägg tänker jag därför ofta att denna arkitekt borde tvingas att dra en liten vagn med ett segel fastmonterat, iklädd en kjol av gamla gäddor och med en bandspelare som spelar Lasse Stefanz fasttejpad på hans nakna kropp uppför gatan till mitt kontor.

Samma dag som jag kommer att skriva ett inlägg brukar jag sen oftast arbeta en stund framför en dator. Oftast går jag på något möte, ler mot projektledare och säger att det inte gör nått när de kommer och stör, fjäskar för min chef, går på toa och känner mig lite smutsig för att jag fjäskat för min chef, ljuger lite för mina kollegor om hur underbara mina barn är och slutligen är klockan 17.00.

Samma dag som jag kommer att skriva ett inlägg så brukar jag ofta springa till stationen för att inte missa tåget hem. Jag brukar då bli lite förbannad igen när jag svettig står på perrongen och det från högtalarsystemet meddelas att tåget som skulle gått för 10 minuter sedan är inställt. Sen lovar jag mig själv att aldrig åka kollektivtrafik. Igen.

Väl hemma så ägnar jag det som är kvar av dagen med att missförstå min kära fru. Så innan jag går och lägger mig, på den dag då jag kommer skriva ett inlägg, så behöver jag bara sätta en rubrik.

Det ringde på min mobil nyss. Det var en kille som ringde från ett större elbolag. Han undrade om jag sett något fint luciatåg igår. Jag misstänkte att det egentligen nog inte var därför han ringde. Men eftersom han frågat så hövligt så tyckte jag att han kunde få veta att det hade jag verkligen! Jag tyckte också att han kunde få veta att det var på mina barns förskola och att båda mina barn var med i tåget. Vidare så tänkte jag att han då också kunde få veta att min äldsta grabb, som snart fyller 5 år (tänk så fort tiden går), var utklädd till tomtenisse och att min yngsta grabb, som bara är 2,5 år men som är väldigt medveten för sin ålder, också var utklädd till tomtenisse. För han vill ju så gärna vara som sin storebror. Och att de hade sjungit sååå fint båda två. Sen tänkte jag att killen kanske också ville veta om det serverades något tilltugg vid luciafirandet, och tänka sig, det gjorde det! Således fick elbolagskillen också veta att det serverats både lussebulle och pepparkaka till den utspädda saftglöggen och att det smakat riktigt gott trots att det fanns en överhängande risk att det både fanns snorbusar och förkylningsbaciller med bland ingredienserna. Sen tyckte jag att det inte var mer än rätt att elbolagskillen också fick redan på exakt hur trötta barnen varit när vi väl kom hem.
Då lade den trevlige elbolagskillen på luren. Märkligt. Jag undrar om det var nått jag sagt som hade stört honom.

Min dejt med sjukgymnasten i tisdags var något av en besvikelse. Visst, jag hade kanske haussat tilldragelsen en aning. Men jag tycker ändå att det blev lite torftigt. Inte så mycket för att jag inte fick några nya spädbarnsövningar utan snarare för att sjukgymnasten tappat rösten och inte var lika snacksalig som vanligt. Inget charmigt ”-Då kan du få ta av dig kläderna” utan mer ett bryskt harkel i stil med ”-Väääs…kläder…Väääs”. Som om jag var på en illa belyst gata i Amsterdam.

Nu när jag tänker på det så kanske det inte alls var det han sa. Crap! Han kanske bara försökte prata om v-ä-d-r-e-t och så började jag strippa. Som om han var på en illa belyst gata i…Amsterdam. Hoppas han inte tog illa upp när jag hoppade upp på britsen, i bara strumplästen, med orden: Sätt igång bara. Give me your best shot. Det skulle annars förklara hans respons när jag frågade hur det blir nästa vecka och han skakande på huvudet väste ”-Semester!”.

Vid tågstationen där bor finns ett äldre hus där det står ”BLÅSBO” på fasaden. Lite längre bort ligger en annan gammal, gedigen och putsad kåk där det står ”1923” med stora smidessiffror högt över entrén. Det ser hemtrevligt ut på nått sätt. Det finns ett par villor i byn med samma approach. Vi har villa ”FRIDHEM”, ”LYCKAN” och ”SKÖNBO” och andra myspys-namn.
Men jag undrar en sak. Får man döpa huset till vad man vill? Eller måste det vara ett Nangiala-namn? Skulle jag kunna måla ”SVÅRMODET” på mitt hus? Eller varför inte ”VILLA HUVUDBRY”. Eller måste det kongruera med fastighetsbeteckningen? På vår gata har vi ”Pistolen”, ”Sejdeln” och ”Artilleriet”. Kanske inte heller nått man sätter på fasaden.

Men det här med årtalet, då? Är det byggåret man skrivit, eller? Och sattes det i så fall upp direkt när huset var färdigbyggt? Är inte det lite skrytsamt i så fall? -Tjena! Vi har ett splajsans nytt hus! Det har inte ni! Jag menar, tänk er värsta designvillan i det lite mer fashionabla området där du bor. Och så smackar de dessutom upp ”2012” över den enorma glasverandan. Hade ju inte känts lika mysigt och genuint, liksom. Eller sattes det upp senare för att poängtera det faktum att detta huset är ett gediget bygge som stått fast i snart hundra år? När är det i så fall okey att sätta upp sådana siffror. Vårat hus är byggt 1983 under en tid då man trodde lika mycket på fukt i krypgrunden som på tomtar och troll. Det känns bara inte lika nostalgiskt att sätta upp det årtalet på en 80-talskåk.