en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Såg på TV häromdagen och de visade nått rymd-tjolahoppsan. Och som vanligt så var det ett jomlans tjaffsande kring själva återinträdet i atmosfären. Ni har alla hört det och låtsats att ni fattade. Det här med rätt vinklar, studsa mot atmosfären och värmesköldar och hela den där baletten. Jag har också låtsats förstå det där. Ja, jag har till och med försökt förklarat det för en kompis en gång. Men ärligt, jag har vissa funderingar kring det där. Varför måste rymdcowboysarna rallyköra så in i hoppsan fort in i atmosfären att skeppet glöder? Kan man inte ta det lite lugnt och försiktigt? Liksom mer trilla in? Då hade man väl inte behövt bry sig så mycket om den där speciella vinkeln som verkar så viktigt? När de landade på månen så brakade de ju inte ner på ytan i 20.000 km/h.

Nä, det är lurigt det där med friktion. När jag var mindre roade jag mig ibland med att leka med fartvinden med handen utanför den nervevade fönsterrutan under somriga bilfärder. Men efter ett tag blev man ju rätt kall. Hur snabbt hade farsan varit tvungen att köra för att jag skulle få en behaglig lekstund? När slutar luften kyla och istället värmer?

Eller för att vara lite mer konkret: Hur snabba måste vi vara med att bära in vår 2,5-åring klockan 2 på natten för att han inte ska ha små isklumpar till fötter som han sedan vill ligga och ”smeka” ens rygg med?

Idag är det fredag och vi skall veckohandla. Det kommer innebära samma muta som förra gången. Men den här gången tänker jag förbereda mig bättre. Vi får se hur det går.

En del säger samfällighetsförening. Jag väljer att kalla det för vad det egentligen är, en maffiakartell. I den kartell som jag, genom mitt boende i området, tillhör så måste man betala en inte helt obetydlig summa pengar för att få tillgång till tjänster som man inte vill ha. Som t.ex. övervakningsföretag och obskyra tv-kanaler. Och när kartellen väljer vilken leverantör av dessa tjänster som skall nyttjas så är det inte så förvånande att det blir företag som har representanter i styrelsen…förlåt, jag menar ”familjen”. Det senaste året har vi betalat en kvarts miljon för ett vaktbolag som aldrig vaktar. Vi har betalat för asfalt där det såddes gräs. Vi har tvingats betala ytterligare en kvarts mille för ett nytt kabel-TV-system som var exakt som det gamla.
Funderar på att gå Tony Montana på nästa årsmöte.

Om din frisör har råkat dubbeldebitera dig utan att du märkt det och senare är så snäll att hon ringer upp och vill betala tillbaka. Och om du någon dag senare kommer förbi salongen i svart rock, svarta handskar och flottig i håret för att få tillbaka dina pengar. Då finns det trevligare sätta att tacka för ärligheten än att att ta emot kontanterna och vända sig om mot salongens väntande kunder och säga:

”-Beskyddarpengar. Fortsätt läs i tidningen, bara.”

Så här i efterhand inser jag det. Jag måste öva på taktkänslan.

Jag är vanskapt. Det tycker iallafall min läkare. Ja alltså, han säger ju inte det rakt ut, förstås. Nejdå, han bara tittar på mig där jag står i mina kallingar. Sen går han lite närmre och säger saker som ”Nämen, har man sett.” eller ”Hmm, ja du…det här är ju lite…eh…hmm. Näee, vet du vad.” sådär lite för sig själv, ni vet. Som sagt, han säger det inte rakt ut utan frågar bara lite försiktigt om jag har en kamera i min mobil och om han kan få ta lite bilder. Och sen får jag göra en massa övningar i en timme där läkaren med jämna mellanrum mumlar liknande fraser som tidigare. Och när han till slut säger att ”Du, jag tror jag bokar in dig på en ny tid om en vecka…eh…så får vi…eh…fortsätta.” då tycker iallafall jag att man inte behöver något fakking Nobelpris för att förstå hur det ligger till.

Jag visste det. Jag visste att jag inte skulle gått dit. Jag hatar vårdcentralen. Fan också. Nu måste jag förmodligen ut på blocket och leta mongo-hjälpmedel åt min invalidiserade kropp.

Okey, jag fattar. Inga andra ville arbeta på ett call-center, men har verkligen uppdragsgivarna till dessa säljföretag inga som helst preferenser på vilka personer de vill ska fronta deras varumärke?

Som tex du som ringde mig under ett mycket känslosamt youtube-klipp för att diskutera mina pensionsval. Du är alltså 21 år och arbetade även som fotograf när du inte ringer för att upplysa folk att de är så pass gamla att de borde tänka på refrängen. Uppmuntrade. Verkligen. Och du hade dessutom ett fantastiskt erbjudande gällande ett gratis efterlevnadsskydd om jag ”mot förmodan skulle avlida”. Jag förstår att det här med döden är fullkomligt främmande för en ung lirare som du och jag vill inte på nått sätt få dig desillusionerad eller så, men det är faktiskt nått som drabbar alla. Jo, det är sant. Och det är nästan lite gulligt när ditt erbjudande förklaras med ”att då kan liksom din flickvän eller mamma få pengarna” och du avslöjade din föreställningsförmåga som ändå fick tänjas till sitt yttersta. Och för mig är det inte konstigt att du själv inte hade valt någon pensionsförvaltare, trots att det är så viktigt som du så klokt poängterade.

Nä, inget av det här är särskilt märkvärdigt med tanke på att du alldeles nyligen blev av med din tonårsacne. Det besynnerliga är att din uppdragsgivare tycker att du är tillräckligt trovärdig och låter dig vara den som förkroppsligar deras affärsidé om säkert och långsiktigt förvaltande av mina surt förvärvade slantar. Jag kan inte låta bli att se det lite som en förolämpning faktiskt. De säger ju indirekt att jag inte begriper bättre än den yngling som sitter och läser innantill i sitt manus.

Om någon ska få störa mig när jag har fullt upp med att titta på söta kattungar på nätet, så vill jag att det är en gammal farbror som pysslat med pensionsfrågor i halva sitt liv och vet vad han pysslar med. Vart har all sådan expertis tagit vägen? Vart är min pensionsfarbror? Och detta gäller inte bara pensions-grejen. Vart är tex min bankgubbe? Man traskar in på banken för att diskutera sitt livs största affär och får göra det över en bardisk med en pingvin i 20-årsåldern med platinablond hästsvans och som tvångsmässigt inleder varannan mening med ”typ” och ”asså”. Som om jag stegat in i en 3-butik. Verkligen trovärdigt.

Så förlåt, du yngling på andra sidan luren, om jag uppfattades som en smula….kan vi säga ”kort”? Det är inte ditt fel att din uppdragsgivare sätter dig i telefon när du uppenbarligen inte hade ammat färdigt. Inte ditt fel alls. Men jag står fast vid mitt tips till dig: ”-Satsa på fotograferingen, grabben. Allvarligt”.

Efter ideliga påhopp och gliringar kring mitt hårsvall, så har jag idag fallit för trycket och klippt mig. Så varsågoda. Detta är mitt nya jag.
··•··
Snaggad och snyggInklusive pussmun. Bara en sån sak.
··•··
Bortsett från att jag själv tycker att jag blev oerhört snygg på denna bilden så är avsaknaden av min yviga kalufs lite  ledsamt. Dessutom så fryser jag nått förbaskat om knoppen nu. Hoppas ni är nöjda nu….*Grumpfh*

Jag skickade min fru till att köpa vinterdäck till vår nya bil idag. Det har hon aldrig gjort tidigare så ni kan nog ana hur mycket mitt fel det här kommer att bli. Den lilla (och helt uppenbart bristfälliga) information som gavs inför detta event var att det finns ett ställe på ”en gata i Malmö” som fixar schyssta däck till en billig peng. Jag frågade också om hon hittade dit. Ungefär här så släpper jag kontrollen av själva däckbytarprojektet och tänker i min enfald att den nya projektledaren för äventyret (läs min fru) själv ombesörjer eventuella förberedelser. Klockan 11 ringer min fru och upplyser mig hyffsat barskt att det finns mer än en verkstad på ”en gata i Malmö” och jag har ju inte tagit redan på vad VÅR däckfirma hette. Dumma mig. Efter lite telefonkorrespondens lyckas detta stora dilemma klaras ut med att Jenny helt enkelt gick och frågade närmsta blåställ.

Det var en mycket nöjd hustru som en halvtimme senare via telefon meddelade att det nu var klart. Hon hade valt ut ett par bra däck och verkstaden hade nu bytt däck på bilen. Tyvärr var det också det enda de gjort. Bytt däck, alltså. Jag hade, helt felaktigt, tyckt det var underförstått att däcken borde sitta på fälgar. Mitt fel naturligtvis. Jag känner ändå en viss lättnad att min underbara hustru tog med sig sommardäcken hem. Jag har också en vag känsla att det kommer bli jag som får styra upp det här.

Murphy’s lag är när du kommer hem sent från arbetet, barnen är två hungriga vargar och det finns absolut ingenting hemma. Murphy’s lag är när du sent på kvällen lockar med käk på McDonalds eftersom du måste lasta in dessa barn i bilen för att köra och handla och när du kört de 2,5 milen, lastat ur barnen utanför nämnda matinrättning och upptäcker att du varken har kort eller kontanter med dig. Murphy’s lag är när du måste köra 2,5 mil tillbaka med ännu hungrigare barn för att hämta ett betalkort, åter sätter dig i bilen för att inse att bensinen inte kommer räcka en vända till. Murphy’s lag är när du måste åka och tanka istället för att åka och äta som du måste göra istället för att handla. Murphy’s lag är när du efter tankning inser att du inte kommer hinna handla och väljer att ta motorvägen till ett annat McDonalds eftersom du intalar dig att det skulle gå snabbare och så sätt undvika ett fullständigt mayhem i baksätet. Murphy’s lag är när du kommer till det nya McDonalds och din fru blir lekblek i uppsynen och extremt sammanbitet läser högt från en lapp uppsatt på entrédörren där det står: På grund av inbrott tar vi ej emot kort.

Ibland tröttnar helt enkelt världen på allt gnäll och bestämmer sig för att ge dig en käftsmäll. Och har världen väl bestämt sig så är det bara att sträcka fram hakan och få det överstökat.

Igår fick Jenny den där köpimpulsen som hon kan få ibland och denna gång skulle det handlas leksaker till barnen. Så vi begav oss till Malmö för att flanera i en inte allt för okänd leksaksaffär vid Jägersro. Barnen skulle få välja varsin leksak. Själv hittade jag en fantastisk kul leksak på en av de hyllor som med besvärande tydlighet riktade sig till flickor.

Nu kanske jag har lite livlig fantasi, men känns det inte lite skevt här? För att ”få igång” sin vackra och glittriga sjöjungfru måste man alltså,… eh ja…trixa och vrida lite på hennes lilla mussla, så att säga. Som alltså är placerad på det genomtänkta stället strax nedanför naveln. Nog för att det är allmänt känt att Disney emellanåt haft dolda sexuella budskap i sina filmer, men här har man nog supit ordentligt på produktutvecklingskontoret.

Hursomhelst, vi kom därifrån med ett lasersvärd, en rymdpistol, en BeyBlade-snurra och en ful liten mekanisk pudel som både skulle kunna gå och skälla. Man kan väl säga att skallet hade fler akustiska likheter med nämnda rymdleksaker och så vitt jag kunde se så rör sig min mobiltelefon snabbare över golvet med sin vibrationssignal än den stackars leksaken, som mest såg ut som en luden Parkinsonpatient. Iallafall, allt som allt fyra leksaker. Ingen överraskning där, alltså. Jag har börjat vänja mig vid Jennys mängd- och måttdefinitioner. Dock kände jag en liten vag känsla av irritation när min fru nu på morgonen tyckte att hon kunde ta en vända tillbaka till leksaksaffären (vi är tvungna att avliva hundaset – den låter nått helvetiskt) och köpa ”bara” någon leksak till när hon ändå var där. Vi hade tydligen kommit för billigt undan igår.