en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag skulle till en läkare i fredags och passade då på att titta inom min frus arbetsplats i hopp om att få hänga lite där istället för i vårdcentralens väntrum. En plats som jag för övrigt är helt övertygad om sprider mer sjukdomar än vad de lyckas kurera. Man kommer dit för lite halsont och åker hem med Ebola och en släng av brusten blindtarm, typ. Hursomhelst, jag var tidig och tänkte pausa lite i personalrummet på fruns arbetsplats istället. Förresten, min fru är lärare vilket gör arbetsplatsen till en skola. Och det är lite som ett fängelse, inbillar jag mig. En värld i världen, liksom. Med egna regler och koder som för en annan känns helt Charlie Sheen.

Som när jag hukade mig lite framåt och hörde hur jag av någon anledning förvanskade rösten när jag frågade några små människor om de möjligen inte hade sett vart min fru höll hus.

Det var knäpptyst. Inte ett ljud. Ett barn glider förbi och våra blickar möts. Hon har målat sig som en tiger i ansiktet men säger ingenting. Jag ser fler obehagliga djurreinkarnationer som vänder sig om och tittar. Så jag frågar igen, fast lite högre denna gången och med tillägget ”Vad fina ni är i ansiktet, allihopa. Jättefina”.Inte ett ljud.

Då ser jag plötsligt två vuxna som befinner sig bland barnen. Så jag andas ut en aning, vänder mig till den ena av dem och frågar på nytt, ”Hej, vart hittar jag personalrummet någonstans?”. Han ler stort och nickar en gång men säger inget. Jag börjar inse att det är nått jag missat fullständigt men kan för mitt liv inte komma på vad. Det finns något olustigt med att bara höra sin egen röst i ett rum fullt med människor. Särskilt om hälften klätt ut sig till djur. Så med ett stegrande obehag vänder jag mig till den andra vuxna människan i ett sista desperat försökt att få någon att bryta den tystnadbehandling jag uppenbarligen blivit föremål för. ”Alltså, det här personalrummet. Ligger det åt det här hållet? Vart går….”. Kvinnan tittar på mig med ett öga. Det andra ögat tittar tomt ut i rummet. Så håller hon upp ett finger för munnen. ”Schhh!”

Så jag får helt enkelt chansa och lyckas ändå hitta till personalrummet men med känslan att vårdcentralens väntrum kanske inte hade varit så tokig ändå. Inte värre än en lågstadieskola i alla fall.

Likt en vibrerande pianotråd kittlar du min överläpp. Till en början så svagt att jag först inte lade märke till dig. Bortviftad som vore ett resultat av oansat anlete. Men tålmodigt sökte du min uppmärksamhet. Tills du var synlig för blotta ögat och ej längre kunde förnekas. Du spänner och drar i det som en gång var bara mitt. Du har begränsat mig. Betvingat mig. Var måltid triumferar du. Vart leende besegrar du. Och jag hatar dig för det. Du, mitt munsår.

Okey. Låt oss redan från början säga som det är. Det har sagts många gånger men tål att upprepas. Om du någonsin hör följande: ”Med barn nummer två blir det mycket enklare. Då kommer de underhålla varandra”. Då skall du veta att det nödvändigtvis inte betyder att du kommer få koppla av mer. De som säger såhär har troligtvis inga barn eller så ljuger de för att slippa vara de enda som föll för samma lögn och vara de enda i sina umgängen som måste sitta och gäspa redan klockan halv åtta på middagsbjudningar. Jag börjar misstänka det senare. Nu när vår nummer två (barnet, alltså. Inget annat.) har lämnat spädbarnsåren bakom sig så måste jag motvilligt erkänna att jag trott på denna fantasi och hade börjat se fram mot lite längre sovmorgnar på helgerna.

Visst, ungarna underhåller visserligen varandra. Och visst, jag får ligga kvar i sängen. Men på nått sätt så känns det ändå som att jag blivit blåst.

Ca 06.00. Känner ni hur barnens sprudlande glädje över en ny morgon fullständigt har smittat ner mig?

Det var min tur att genomföra fredagshämtningen. De av er som har minst ett barn på förskola förstår då att detta innebär en inte helt obetydlig del logistik. Så min fru tänkte förenkla processen (eftersom det, som sagt, var jag som skulle utföra den) så hon ruckade på rutinerna en aning och meddelade mig följande: ”Du behöver inte ta med regnkläderna hem idag. Du kan lämna dem på dagis så använder vi reserverna vi har hemma ifall det skulle bli dåligt väder”. Ovetandes om att det fanns utrymme för tolkning i denna instruktion, så lämnade jag således kvar det som jag anser vara just regnkläder, helt utan att dubbelkolla med frun först. Det skulle visa sig vara ett felaktigt beslut.

Min fru (far omkring i groventrén likt en missbrukare i jakt på ett borttappat litet paket av aluminiumfolie): Määäh, Emil! Var är barnens stövlar?

Jag (triumferar): Ha! Du sa att jag INTE skulle ta med dem idag! 1-0 till mig! Yesss!

Min fru (tittar upp från en gigantisk overallomelett): Jag sa ”regnkläder”, Emil! S-t-ö-v-l-a-r-n-a skulle du haft med dig. Det trodde jag du fattade.

Jag (med illa dold ironi): Jamen, jaha. Och när har man stövlar på sig då? 30 grader och solsken? Klart det räknas som regnkläder!

Min fru: Nä, det gör det inte och det är precis det här jag menar. Att jag måste tänka åt dig.

Jag: Va? Vaddå? Vad har det med…?

Min fru: Det har stått i väggalmanackan i en vecka att de skulle vara i skogen idag. I en vecka, Emil! Har du tittat i almanackan?

Jag: Asså, nä.

Min fru: Just det. Vad är det för vits att jag antecknar om du ändå inte kollar? Då blir det ju jag som måste tänka på allt ändå.

Jag (en smula motvilligt och så sammanbitet att Clint Eastwood hade behövt en bettskena efteråt): Jo, kanske det.

(tystnad)

Jag: Men vänta nu! I en vecka? Då visste du ju i fredags. Aha! Du glömde!!

Min fru: Nej. För jag sa r-e-g-n-k-l-ä-d-e-r.

Da capo al fine.

Tänkt dig en mysig 2,5-åring och dennes snart 5-årige storebror. Tillsätt en inte helt obetydlig mängd godis. Sist, men inte minst, en rik tillgång till pinnar och påkar. Need I say more?
Jag är bara tacksam att vi slapp uppsöka akuten.
Dålig kombo.

Jag tänkte att det var på sin plats med en samling av empiriska upptäckter och livsnyttiga erfarenheter. Så därför tänkte jag starta listan ”Dåliga kombon” för att samla mindre lyckade kombinationer av saker som kanske var för sig kan vara trevliga men som tillsammans blir lika smakfullt som Juholt och ansiktsbehåring. Det låter väl som en bra idé, eller? Ni är naturligtvis varmt välkomna att själva bidra med liknande erfarenheter. Faktiskt, så ser jag det som en skyldighet av er att rädda världen från liknande kombinationer. Då kör vi.

Först ut blir Digistivekex från helgens ostbricka i kombination med en gammal burk med makrill i tomatsås. Prova inte detta hemma, gott folk. Spelar ingen roll hur tomt det är i kylskåp eller skafferi.
En dålig kombo, helt enkelt.

Jag var på gymmet idag (applåd, någon?) och där finns det lyckligtvis även tv-apparater. På en av dessa visades en oerhört spännande match i den nobla idrotten biljard. Jag menar, det MÅSTE ju vara en idrott om det visas på Eurosport, eller? Det kan ju knappast jämföras med Kubb som alla vet är en lek….eller? Är det någon som vet om det sänts en kubbmatch på Eurosport någon gång? Eller kanske Hoppa säck?

Jo, biljard måste vara en sport. För båda dessa atletiska idrottsutövare hade ju varsin handduk vid ”ringside” som de använde för att torka svetten ur ansiktet efter varje ansträngande omgång. Och vi kan nog alla föreställa oss den fysiska prövning dessa herrar utsätter sina kroppar för. Och för att hålla vätskebalansen på en rimlig nivå hällde de också i sig Coca Cola, elitidrottarnas dryck.

Hade det inte varit för de smått fjantiga matchdräkterna så hade det nog varit en sport för mig. Och jag hade varit grym! I alla fall inbillade jag mig det när jag fumlade runt bland maskinerna på gymmet.

Jag sa INTE att min fru håller mig vaken på nätterna för att hon känner sig tvungen att föra diskussioner med våra barn när de råkar vakna till, eller att hon är lite väl tillmötesgående mot våra barns önskemål, som t.e.x. att de vill ha kallare och fräschare vatten i sina nattflaskor, när de delges klockan 02.00 på natten. Jag sa INTE heller att det beror på en viss oförmåga att stå fast i beslutet att barnen borde lära sig sova i sina egna sängar och som gör att jag inte kan sova.
Men om hon väljer att tolka det på det viset, när jag muttrande tog mitt täcke och min kudde och älgade ut ur sovrummet för att lägga mig på soffan i vardagsrummet för att eventuellt få 3,5 timmes sömn innan väckarklockan ringde, så kanske det bara är bra.

Det är allt jag säger.

Om din partner någon gång behöver lida konsekvenserna av aningens för mycket förfriskningar. Och om du då vill stötta din partner under själva porslinsbikten. Då är det jätte-jätte-jätte-viktigt att du inte är allt för ”kvackelmagad” (sydländskt för att ha väldigt lätt för att få kväljningar). Att solidaritetkräkas är tydligen inte helt uppskattat och slutar inte allt för sällan i någon form av makaber växelsång med uppstötningsläten. Blir lätt för mycket stjälp och för lite hjälp, om man säger så.

Bara som ett tips, alltså.

Vi hade goda vänner över på middag igår. Idag vaknade jag okristligt tidigt till det omisskännliga ljudet av min fru som återupplever gårkvällens middag litegrann baklänges, skulle man kunna säga. Några timmar senare resonerar min fru kring starten på morgonen.

Fru: Usch, vad obehagligt, alltså. Jag undrar vad det där var för nått.

(Tystnad)

Fru: Alltså, jag fick så fruktansvärt hög puls…och trodde jag skulle svimma. Mycket märkligt.

(Tystnad)

Fru: Och så var jag så grymt snurrig också. Jag är fortfarande vimmelkantig, faktiskt. Vad tror du?

Jag: Allvarligt, Jenny. Du drack liksom rätt mycket alkohol igår. Vad tror du om baksmälla? Träkeps? Betongmössa? Kärt barn har många namn, typ.

(Tystnad)

Fru (lite tystare nu och med en blick så intensivt fäst i stekpannan att man lätt skulle kunna tro att hon anstränger sig för att slippa behöva se mig i ögonen): Det här kommer hamna på bloggen, va?

Jag (med illa dold upprymdhet): Vad tror du själv?…… Fyllo.