en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Jag ber om ursäkt för att det går så lång tid mellan mina besök här på bloggen. Men det är på det viset att jag har ett riktigt jobb också (jag är medveten om att en del av er tycker det här med ”riktigt” tål att diskuteras) som är så pass osexigt att det, med ytterst få undantag, helt enkelt inte finns underlag för några som helst reflektioner. Jag arbetar alltså i den öken som lite vardagligt brukar benämnas IT-branschen. Fast den benämningen används egentligen bara av folk som inte arbetar där själva eller av bokstavsdiagnoser som har ett sådant självhävdelsebehov att de tvångsmässigt måste skriva sitt namn och anställningsnummer på varje internt dokument de skriver och sedan tipsa om samma dokument på interna workspace (workspace är ett ord som känns viktigt för en IT-broiler att svänga sig med men som egentligen bara betyder ”anslagstavla”). I denna bransch sysslar vi i huvudsak med att få saker som människan alltid skött själva att gå fortare men på bekostnad av simplicitet. Lite förenklat skulle man kunna säga att vi gör enkla saker mer komplicerade, eller som vi själva brukar kalla det, ”verksamhetseffektivisering”.

Och ju effektivare det blir, desto mer obegripligt. Då behövs det nån som studerat vid Hogwarts och som kan få det att verka enkelt så att riktiga människor, dvs folk som inte tänder på länkade IF-satser och vackert exekverade FOR-loopar, begriper vad de ska göra för att systemet ska kunna utföra samma jobb som de själva tidigare utfört – fast effektivare, alltså. Nånstans här hittar man mig.

Man skulle kunna säga att mitt jobb är att tolka systemen så människor förstår hur de skall göra för att få maskinen att göra ett bättre jobb än de själva skulle ha gjort. Så skulle man kunna säga. Inte så glammigt, alltså, men ganska roligt för en nörd. Så nu när det är klarlagt, kan vi lämna det nu? Och fortsätta prata om mer intressanta grejer? Tex varför väljer folk att klä sig i självfluorescerande ytterkläder där jag bor?

Okey? – Okey.

Igår gjorde jag något som jag med största sannolikhet kommer att få ångra. Ett beslut som i stunden kändes bra men som nu i efterhand gör mig en smula nervös. Okey, rätt mycket nervös om jag ska vara ärlig. Det kommer säkert innebära en hel del smärta och förnedring. Jag är helt övertygad om att det kommer ge mig dåligt samvete. Men värst är nog att det dessutom kommer kosta mig pengar. Mycket pengar. Och allt jag fick, förrutom ovan nämnda härligheter, var en plastflaska.

Jepp, ni gissade rätt. Jag klev in på SATS.

Det finns en ond plats. En plats som slickas av en förtärande eld som aldrig avtar i intensitet. En plats till vilka djävlar och demoner vänder sina förvridna anleten i lust efter nya förtappade själar att pina. En avgrund så djup att inte ens fantasin kan ta sig därifrån. Och stanken därifrån är så vedervärdig att varje andetag är en ofattbar plåga som bränner i ditt bröst. Det finns en sådan plats.

Så nu ska du veta. Du, som på Malmökontoret njutit av dina kollegors lunchlådor i lönndom. Vet att denna plats kommer te sig som en dag på Gröna Lund till tonerna av Julie Andrew när dina kollegors kängor träffar din tjuvaktiga ändalykt.

Sådär ja. Då är jag inte en spa-oskuld längre. Första gången för mig blev med Triangelns Kurbad & Hälsocenter. Och precis som den gången då jag för första gången gjorde den där andra grejen, ni vet, så blev det lite tafatt, nervöst och alltså inte helt njutningsfullt. Trots att miljön var av den mest sympatiska sorten och att spa-tjejen M, av yrkesmässiga orsaker, var mycket mer erfaren så blev det inte mer än en okey upplevelse. Missförstå mig inte nu. Jag kommer absolut göra det igen. Jag behöver bara träna. För det första så kommer jag nästa gång att kolla så jag får rätt storlek på badrocken. Det blir lätt knasig stämning om man hela tiden går omkring och flashar så fort man rör sig. Vidare så kommer jag nästa gång inte bada i så hett vatten. Såvida inte avsikten är att svettas ordentligt, få upp pulsen på runt 120, samt lätt panik. Spelar liksom ingen roll om du pyntar i lugnande kamomill med snöskyffel. Det är svårt att slappna av när man känner sig som en hummer i ett franskt kök. Om jag mot förmodan skulle råka göra samma badmisstag även nästa gång så skall jag dock försöka undvika att i det sammanhanget förtära alkoholhaltiga drycker. Man presterar ALLTID sämre under påverkan, pojkar. Och till sist, även om jag till en början försökte, så ÄR det skönare att göra det utan byxorna på. Så är det bara.

image

Det här är M. M jobbar på ett spa och luktar lite bubbelgum och kamomill. Om bara en liten stund kommer M att klämma på min nakna kropp. Då förväntas jag njuta.
Jag återkommer.

Snart har jag och min fru varit man och hustru i 10 år. Detta skall givetvis uppmärksammas och min fru vet precis hur. Så därför kommer jag till helgen för första gången i mitt liv bevista ett spa. Hon har också bokat in mig på en behandling av ett slag som jag i skrivandets stund inte riktigt kommer ihåg. Någon form av massage, tror jag. Och lite örter var också inblandat på nått sätt. På anläggningens hemsida kan man läsa om följande behandling.

Samezen
1 tim 30 min
Body skrubb
Örtbad
Stenmassage
Ansiktspeeling / massage
I denna djupt avslappnande behandling som har sin grund i samekulturen, får du under jojkmusik en skön bodyscrubb. Därefter ett lugnande örtbad i träbadkar. Slutligen en rogivande massage med varm björkolja och varma lavastenar. ”En totalupplevelse för kropp och själ.”

Eh…jojk? Massage med lavasten? Vilken sjuk människa har kommit på detta? Allvarligt. För att inte tala om de som är beredda att betala 995 spänn för att få lyssna på ljudupptagningen av en musikalisk våldtäkt i midi med någon som håller på att svälja sin egen tunga. Jag hoppas vid Gud att hon inte bokat in mig på den.

Jag måste erkänna att jag är en smula nervös. Helt ärligt så har jag lite trust issues med folk som har till profession att röra andras halvnakna kroppar för pengar. Jag vet inte, men det känns liksom fel. Och det här med att de ska kladda in en i en massa konstiga grejer och få det att kännas exklusivt. Alger, tång, lera och annat gojs som man normalt försöker undvika att få på kroppen. Varför ser man inte spa som erbjuder avslappnande marängswissinpackningar, eller bubbelbad med en schysst tacotallrik, eller varför inte bara en enorm säng och en Texasburgare framför några 60 tumsavsnitt av det bästa från Seinfeld?
DET hade varit ”relaxing”.

Så var man hemma för VAB. Igen. Ibland blir jag lite konspiratorisk mot dagis, alltså. Jag får liksom en känsla av att de har morgonmöte där de går igenom närvarolistorna. Och rektorn vankar tankfullt fram och tillbaka framför sin pluton innan hon begär avrapportering. Stämningen är spänd.

– Okej, allihopa. Vi har kod Röd denna vecka…… Såja, nu lugnar vi ner oss. Vilka ungar ligger över den acceptabla närvarogränsen? Britt-Inger?
– Alltså, ungarna Uttke var borta veckan innan sommarlovet och de har precis kommit tillbaka. Kan vi verkligen plocka dem redan?
– Ja, tyvärr måste vi nog ta dem igen. Halva Nyckelpigan blev ju sjuk på riktigt i augusti så vi kan inte ta någon av dem nu igen. Ni får plocka nått från ”Gott o blandat-lådan”. Kan du ta ledningen där, Kerstin?
– Okej, vi ger en tunginfektion till minstingen Uttke under mellis och 2-3 förkylningar till några av de andra. Funkar det?
– Superbra, Kerstin. Då så, teamet. Det var nog allt för idag. Good hunting!

Stackars barn.

Igår var det söndag och min fru har städat. Om jag också städat? Nja, jag skulle gärna vilja svara ”JA!” här men det beror lite på vem du frågar. Enligt mig: Shit, vad jag städat. Enligt min fru: Not so much. Ni förstår, när min fru städar är det som om den mänskliga klonen till Gunvald Larsson och Gunde Svan tagit vårt hus i besittning. Inte direkt Sound of Music, om man säger så, men fort går det. Om städning hade varit med i det olympiska programmet hade min fru varit Osain Bolt, gaddämit. Det spelar, med andra ord, inte någon roll att jag städar så att jag även måste andas med röven för att få tillräckligt med syre. Men fru tycker ändå att jag kan sluta luffsa omkring och hjälpa till lite istället.
Så man har i stort sett två alternativ. Det ena är det man helst vill och som vilken sund människa som helst skulle göra. Nämligen se till att man befann sig minst en kilometer från själva epicentrum. Det andra är att bejaka sina masochistiska tendenser och faktiskt delta i städfrenesin efter bästa förmåga. Som den ambivalenta varelse jag är försökte jag mig på en medelväg och tog barnen ut i trädgården för att städa där. Dumt förstås, men jag hävdar beroendeställning som avgörande orsak till det beslutet. Kontentan var alltså att jag idag både har träningsvärk och fick förmånen att befinna mig inom det akustiska avståndet för Gunwald Larssons pep-talk under resans gång.

Nu har ju bloggen inte funnits någon längre tid, så du som kanske enbart känner mig en aningens flyktigt kanske blir en smula överraskad (man kan ju alltid hoppas) av att jag bland vänner och bekanta fått en del kommentarer som gärna formulerats kring ordet människoförakt och huruvuda jag äger lite eller mycket av det. Låt mig först få säga att jag till viss del kan förstå hur man kan komma fram till sådana idéer. Men det är av rent semantiska anledningar och som vi därför kan lämna därhän.

Men sanningen är att jag ofta känner ett minskat tålamod med delar av människosläktet. Och det är skillnad, tycker jag. För jag tror att jag egentligen älskar människor. Ärligt, alltså. Jag har bara råkat få för mycket utav en särskild sort. Lite som med ostkaka, typ. Så jomlans gott det är när man står i affären och tänker på det. Så man går hem med en stor form ostkaka, vispar ett berg med grädde, tar fram hela burken med sylt och sätter sig framför ett gammalt Seinfeldavsnitt. Tidigare kunde jag trycka i mig ett halvkilo utan pix. Numera kommer kväljningarna långt innan Kramer hinner komma inkasande genom dörren. Men tanken på ostkaka är fortfarande tilltalande. Och precis så är det med människor, fast omvänt. Människor är underbara och kan vara fantastiskt givande när man träffar dem utanför den vardagliga kontexten. Grejen är att jag upplever att vår vardag i allt större utsträckning handlar om yta, en attraktiv förpackning. Och det blir så viktigt att få till den rätta förpackningen att till slut är människan enbart förpackning. Förstår ni vad jag menar? Det är sådana människor jag inte kan hålla mig för att ironisera över. Och de blir bara fler och fler. Folk som slutat tänka och bara ser sin egna förpackning i ljuset av andra förpackningar. De umgås bara med andra förpackningar. Jobbar för en annan förpackning och pratar bara förpackning. Ju fler människor vi blir, desto större blir anonymiteten. Och ju större anonymitet desto mer förpackningar. Det är den delen av mänskligheten som jag gladeligen närmar mig i raljanta och sarkastiska ordalag. För det tycker jag är roligt.

Så ibland fantiserar jag hur det mänskliga mötet tedde sig förr i tiden. Alltså, en bit innan Robinsson-Jesus. Jag inbillar mig en liten by som plötsligt får besök av främmande människor som färdats över vidderna och träffar andra människor för första gången på flera dagar. Och redan samma kväll bjuds de till att få sitta vid elden och få mumsa på det vildsvin som Obelix har iordningställt medan de delger tidender från spännande och exotiska platser flera kilometer bort. Alla är intresserade, för det har inte hänt så mycket sedan Kenny Enöra slant med flintyxan. Så brukar jag fantisera. De hade liksom inte hunnit bli mätta på blonda bubbelgumsmumsare med svår sms-tumme som tycker det är så jävla yesterday med en Ibiza-resa. Eller på mellanchefer som är så skitnödiga och som, med blåtand inkörd i hörselkanalen, måste hojta ut lite svengelska fraser i tid och otid för att ge det rätta Manager-intrycket. Eller andra fantastiska ostkakor som inspirerar mig och håller min bitterhet på en jämn nivå.

Så, är det människoförakt? Jag tycker inte det. Möjligen en smula förolämpande, men det tycker jag man får stå ut med om man envisas med att vara ett mongo.

PS. Lägg dock märke till hur jag lyckades ducka från hela det där ekofascist-spåret i detta inlägg. Jag får ta det en annan gång. Tyvärr, Mattias D. DS.

Det var på morgonen. På pendeltåget var det tyst och stilla. Sen kom du, som en skön bris en varm sommardag, med ditt läppglansbeprydda anlete och bröt den sövande tystnaden med ditt uppfiskande samtal med Jezzica (jag har naturligtvis ingen aning om hur hon stavar sitt namn men jag känner liksom på mig att du är en sådan person som har en vän som stavar sitt namn med Z) via din nya fina iPhone. Det fanns inga gränser. Inga hemligheter. Bara du och din vän. Och ni pratade om allt. Och ni skrattade högt och innerligt. Och som om världen plötsligt reducerats till att bara befolkas av dig och din vän, så tog du fram din väldoftande hemmablandning av Keso och tonfisk och som du började inmundiga och stundom frusta ut då samtalet nådde nya höjder av nöjsamhet. Världen var din. Vi andra var bara kuliss till ditt fantastiska liv. En kuliss som fått äran att finnas på samma scen just i denna stund och se dig peta resterna av din uppenbarligen delikata frukost ur dina tänder med ett häfte fullt med rikskuponger.

Tack.