en blogg om…eh…asså…en blogg, typ.

Om du föreställer dig att någon i din absoluta närhet, någon du litar på, någon som är dig nära, som t.ex. din fru, i sina ägor har följande förnödenheter:
En tredjedels paket mörk choklad av den lite lyxigare sorten.
Två halvätna förpakningar av Marabous sommarsmaker (en Coccos och en Mango).
En bigbag grillchips.
En påse jordnötsringar.
Och om du vidare föreställer dig att du också köpt ett choklad av en sort som faktiskt smakar bra. Och om detta skulle vara uppätet av denne någon, som skulle kunna vara din fru, när du hade tänkt äta det. Då är det ingens fel. Så du kan inte bli irriterad.
Tydligen.

Ibland undrar jag hur bra jag är. Alltså, på riktiga grejer. Grejer som betyder nått. Såg på nått TV-program igår och som handlade om livets byggstenar. Snubbar med hjärnor stora som Alexander Bards ego, gick omkring i ett wastelandscenario iförda armébrallor och pratade om förutsättningar för liv. Riktiga överlevare, kändes det som. Och så började jag fantisera hur jag själv skulle klara mig under nått som skulle kunna vara jordens sista dagar. I ett slags postapokalyptisk sceneri. Vad har jag för skills egentligen? Jag kan uttrycka mig hyffsat i ord och skrift. Hmm…det lär ju vara efterfrågat.

”-Öh! Du, Emil McGyver! (Ja, jag heter så i min fantasi) Vattenpumpen har lagt av! (Det är MIN fantasi, okey?…Släpp McGyver-grejen nu) Vi behöver fixa tvärhydraliska konvältaren för att få destilleringsmodulen att funka. Skynda dig! Skriv nått. Fort!”

Jag är helt ok på att förstå mig på tekniska prylar. Lovande, men frågan är om det räknas som en överlevnadsförmåga att kunna navigera obehindrat i en iPod.

”-En Zorg har tagit Håkan! Vad ska vi göra Emil McGyver?!” (Allvarligt. Släpp det)
-Ett ögonblick, Lars. Jag kollar…hmm…What would Rihanna do?

Jag hade med största sannolikhet suttit och väntat tills Per Morberg hade kommit med en flådd gasell över axlarna och fått tigga mig till en plats i närheten av den eld han gnuggat fram med enbart sina väldiga handflator.
Jag är lite rädd för Per Morberg, nu när jag tänker efter.

Jag besökte återigen min tandvårdsklinik men denna gången till en tandhygienist för en, ja låt oss kalla det för en storsanering. En av de märkligare tandvårdsstunderna i mitt liv, faktiskt.

Jag (Pekar på astronautstolen): Jaha, då slår jag mig ner här då.

Tandhygienist: Ja, det blir väl bäst så. Eller du kanske vill att JAG ska sitta där? Så kan du misshandla MIG en stund….Haha!

Jag (skrattar lite nervöst): Hehe…ja…He…misshandla, sa du?

Tandhygienist (vänder sig mot sin datorskärm utan att verka ha uppfattat min antydan till nervositet): Då ska vi se. Har du varit här tidigare?

Jag: Jodå. Jag träffade tandläkare W för en och en halv månad sen för att fixa…

Tandhygienist: Ha. Ja, men det var en tandläkare det. Har du sett en tandhygienist tidigare?

Jag: Ehh…nää.

Tandhygienist (Snurrar runt sin stol och tittar på mig med en uppsyn som jag är helt övertygad om skulle kunna beskrivas som illvillig, trots att hon vid detta tillfälle valt att maskera sig med ett munskydd och tänt en lampa rakt i fejset på mig): Såklart. Det hade du nog kommit ihåg. Du förstår, de flesta tycker det är värra att gå till tandhygienisten än till tandläkaren, faktiskt.

Jag: O-k-e-y…

Tandhygienist: Jodå. Egentligen är det konstigt hur en del länder lägger sådan energi i att vara kreativa i tortyrmetoder. De kunde ju bara ha anställt en tandhygienist. Hahaha! Varsågod o gapa, tack. Det här kan kännas en smula.

Jag: Kang gu kah ge jike örschikigk?

Aj…lite.

Såg på 5:ans nya Filip & Fredrik-satsning. Spelar ingen roll vad den heter, upplägget är ungefär desamma som alla andra produktioner med detta siamesiska tvillingpar. Båda är säkerligen riktigt geniala och trevliga människor, även om det känns konstigt att prata om dem i plural. För helt ärligt så känns samtliga F&F-produktioner som om någon hängt upp en piñata full med ADHD i en mellanstadieklass, tryckt i Smurfhits i CD-spelaren och sagt ”knock yourself out”. Som om en personlighet och ett sinne inte fick plats i en enda kropp, en slags inverterad schizofreni på ecstasy. Så tjattrade medievärldens Piff & Puff på i knappa timmen.
Ibland känns reklamavbrotten rätt sköna.

Fru: (Glad och entusiastiskt lägger hon mama-tidningen åt sidan) Hur vill du göra med din födelsedag?

Jag: (Suckar med inte fullt lika stor entusiasm) Kan vi inte bara skita i den?

Fru
: Men näää. Om du vill ha nått särskilt så kan jag fixa det. Det blir DIN dag.

Jag
: Asså, jag vet inte… Det här med födelsedagar, alltså…känns lite ”Naäe”.

Fru
: (Tittar på mig och gör ett sånt harklande ljud som betyder att jag inte begriper bättre) Nu har du ju chansen att önska precis vad du vill. Vi skulle kunna ordna en fest…Åh det hade varit kul med nått tema.

(Min fru har slutat vara vänd  mot mig och har ett tonläge som mer låter som någon som pratar med sig själv)


Fru
: Hmmm…eller kanske ett jättestor kräftskiva. Åh, vad roligt!

Jag
: Mäh…i så fall önskar jag inget.

Fru
: (Plockar upp tidningen igen och himlar med ögonen. Jag ser det inte förstås men jag vet att hon gör det) Vet du, det är för tråkigt att försöka fixa nått speciellt på dina födelsedagar när du inte vill nånting.

Jag
: Men jag VILL ju nånting. Jag vill INTE ha allt det där.

Fru
: Tråk-Pelle.

Om ens 2,5-åring tar av sig byxorna, knyter ett elastiskt träningsgummiband runt midjan, kommer fram till dig där du sitter i soffan och säger; ”Du!…Nu!” och samtidigt med brysk uppsyn pekar på mattan framför TV:n och sedan börjar skutta fram och tillbaka med knutna händer….. Bör man ringa barnpsykologen då?

Vi har påbörjat ett renoveringsprojekt av hallen med syftet att förbereda en framtida övervåning. Tyvärr har detta inneburit att vi nu tillsynes har en standardmässigt itudelad hall. Ena sidan vätter mot öst och den andra mot väst. Två sidor. Två delar. Låt oss för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla dessa delar för Öst- och Västhallen. Jag och min fru ansvarade för var sin sida.

Västhallen är helt ny. Helt nya väggar med ljudisolering, dubbla ytskikt och ny el. Den är rak, ren och fräsch. Östhallen har liksom mer lappats ihop med återställningstapet med missar i skarvarna och dåligt klister.

Det var ett tag ganska kyligt mellan mig och min fru när Västhallens ansvarige tyckte att Östhallen borde nedmonteras helt och vi borde börja om. I synnerhet eftersom Västhallen hittills hade använt mestadelen av de gemensamma resurserna. I ett pressat ögonblick fanns det faktiskt alierade till Västhallens byggherre som förespråkade en blixtinsats på Östhallen under ett obevakat tillfälle. Risken var dock de oerhörda merkostnader som en sådan insats skulle innebära. Och då pratar vi inte bara om de ekonomiska förlusterna, alltså. Det finns två civila med i bilden också.

Samtidigt har Västhallen börjat inse att utan Östhallen skulle det förmodligen aldrig bli en vacker entré till vårt hus och dess byggherre har också börjat omvärdera vad som bör räknas som framgångsfaktorer i detta projekt. Lösningen har blivit ett stillestånd i renoveringen och just nu förs förhandlingar om hur en gemensam lösning skulle se ut. Jag tror vi är rätt nära en hållbar lösning och som kommer gynna samtliga inblandade.

Jag känner hopp.

Efter lite uppmuntrande påtryckningar från vänner och bekanta tänkte jag prova på det här med en blogg. Jag har fortfarande ingen aning om vad som kommer dryftas här men det är inte helt omöjligt att det bara blir ett litet titthål till ett sinne hos en småbarnspappa som försöker hantera vardagens påfrestningar. Eller ”passivt aggresiva betraktelser” som min bror vill kalla det.
Hur som helst, välkommen hit.

”Jag kommer säga precis vad jag vill!
Eller, ja…nästan i varje fall…tror jag”